Rasmus Dahlstedt (född 1978) är något av en samtida allkonstnär. Han sjunger, spelar, skriver och regisserar teater, snirklar ihop underfundiga dikter och dagsverser, och mest av allt tänker han. Mestadels om denna samtid, vilken han inte har så mycket till övers för, och i synnerhet då dess kulturliv, som i vårt land utgörs av en intern klubb för beundran och uppmuntran där kittet är att ignorera allt som inte faller under det rådande tankeparadigmet, läs ideologin, läs makthegemonin. Kultursverige är en mycket korrupt historia, där samma aktörer genom decennierna belönar varandra och ger varandra uppdrag och massmedialt utrymme. Dahlstedt går sin egen väg, och det måste kosta, ty det egna tänkandet står i omvänd proportion till varje konsensus som bygger på ett maktfullkomligt kamaraderi, synligt i synnerhet när konsensus är en alltigenom fabricerad historia. Politiker, medier, akademin – alla talar de med mer eller mindre samma tunga, en enighet som för övrigt är ett av totalitarismens främsta kännetecken.

I Dahlstedts novell tar han upp ännu en känslig fråga. Vem tillhör barnen? Är kvinnans vilja det enda som räknas? Hur fria ska vi vara, och hur mycket handlar om att uppoffra sig för det kommande och för varandra? Hur stort är vårt ansvar gentemot det som våra förfäder arbetat fram och som vi ständigt äter frukterna av? Dahlstedt ger ord åt en manlig sorg. En sorg som tilltagit i senmoderniteten, där individualismen blivit sig själv nog och mötena mellan människor är alltmer grunda och tillfälliga. Tekniken, inte minst genom sociala medier, ger både en social och mänsklig atomisering ett medium och en legitimitet. Kvar står individen, man som kvinna, alltmer ensam på sin livsbana, fri att leva sitt liv, oberoende av allt som kan stå i vägen för henne. Nietzsche skrev på sin tid, mot slutet av 1800-talet: ”Mannens lycka heter: jag vill. Kvinnans lycka heter: han vill.” På gott och ont har vi en annan situation i dag. En fråga infinner sig lätt: Var kommer barnen in?

Min son, var är din mor?

Jag börjar bli orolig. Hon hör inte av sig. Vad kan ha hänt? Hennes mörkgröna kappa hänger inte på kroken, men stövlarna står kvar. Jag har letat överallt. I joggingspåret, på keramikkursen och i rökmolnet under hemmafestens fläkt. I snabbköpet, vid köttdisken, på grönsaksavdelningen och i kassakön. På gymmet, vid de fria vikterna, ribbstolarna och löpbandet. Till och med vid skivstången. Jag har gått till biblioteket. Till läsesalen och hörsalen. Till dramatikavdelningen och poesihörnan. Smugit bland hyllorna. Sneglat efter henne i korridorerna.

Naturligtvis har jag letat efter henne på jobbet. På teatern i Älvsbyn, Ulricehamn och Nybro. På höstpremiären och i vårsalongen. I den ljusa kammaren och i de mörka källarvalven. Jag har stannat kvar på scenen efter föreställningens slut. När ridån gått ner och strålkastarna släckts har jag suttit där och väntat på henne. Vid några tillfällen har jag rusat ut i foajén med blommor i handen. Tänkt att hon haft bråttom och inte känt igen mig. Inte förstått.

Min lille pojke, var är din mamma? Hur länge har hon varit borta? Jag har tappat tidsuppfattningen. Det fattas böcker i bokhyllan. Kafka, Dostojevskij och Strindberg. Var är hennes väska? Hur långt kan hon ha hunnit? Stövlarna står kvar. Förlåt, det är inte meningen att tynga dig. Du är trött. Vila en stund!

Även på nätet har jag letat efter henne. I dejtingappen, om hon skulle ha förirrat sig dit. Kan hennes utseende ha förändrats? För säkerhets skull har jag sökt kontakt med alla som liknar henne. Som har den minsta likhet med henne. Cecilia, 36, är ”en glad och positiv Key Account Manager från Huddinge som dansar zumba”. Är det hennes nya jag? Fanny, 32, ”söker en emotionellt tillgänglig man” som får henne ”att skratta”. Är det hennes internet-alias? Är 34-åriga konsultchefen Anna i Vasastan hennes nätpersona? Anna ”önskar en sportig man som leder med omsorg”. Ulrika i Norrtälje ”har ett bra liv på egen hand” men saknar sin ”stora sked”. Erika i Sollentuna ”vill ha en okomplicerad relation med en ärlig man”. Tone från Nyköping ”trivs i både långklänning och mjukisbyxor”. För karriärcoachen Sofia från Bålsta gäller ”Good Vibes Only”. Revisorn Belinda på Gärdet är på jakt efter sin ”person”. Gömmer hon sig bakom någon av de här profilerna?

Jag raderade appen. Behöver inga främmande ansikten. Orkar inte fler sömnlösa nätter. Vill inte fälla fler tårar. Min son, var är din mor? Vad skall jag göra med min kärlek? Om jag bara fick hålla om henne. Berätta, om du vet! Jag är rädd att hon råkat ut för något.

En morgon vaknar jag före gryningen. Det är mörkt ute. Jag går till kyrkan. Tänder ett ljus, sätter mig i kyrkbänken och knäpper mina händer. Vet du vad som hände? När jag satt där och stirrade in i ljuset kom en präst fram.

”Vad fattas dig?”

”Jag söker en kvinna” svarade jag.

”Får jag be för dig?”

Jag nickade. Han lade sin hand på min axel.

”Gud välsigne dig” sade han och log. Jag gick ut på gatan och kisade mot en molnfri himmel.

Sover du, mitt barn? Du ligger väl här i min famn? Jag smeker din kind, men handen möter ingen hud. Din kropp känns så lätt. Kanske är du bara en pojke i drömmen. Liksom din mor är en drömbild av den efterlängtade kärleken. Stövlarna står ju där. Det är väl hennes stövlar? Jag yrar. Vilken kraft har bönen? Vilken makt har algoritmerna? Hur länge kan hoppet leva?

Min älskade, ofödde son, var är din mor?