Den senaste tiden har invandringspolitiken kommit upp på agendan igen. Enskilda fall har tagits fram av de största medierna i landet och medvetet använts som vektorer för att sätta igång en process som, om den var riktad mot en enskild person, med rätta skulle kunna kallas ”drev”.
Man måste hålla tungan rätt i mun när man talar om de här sakerna. Säger man att det är en ”koordinerad” aktion så drar man på sig foliehatten. Men inte för att man egentligen har helt fel, utan för att man missrepresenterar genom förenkling. Vad som mer exakt händer är att aktörer med stora redaktionella muskler medvetet utnyttjar både sina egna resurser och hela branschens logik. Det är ett hantverk som om det görs rätt nästan alltid fungerar.
Så här går det till: Någon publicerar en nyhetsartikel där föremålet för artikeln eller journalisten själv, direkt eller indirekt, kräver ett svar av landets ledare. Ofta följs det upp med opinions- och/eller ledarartiklar där frågan formuleras högst explicit, kanske med krav på åtgärder. Flera medier hakar på och börjar kontakta politiker i ämnet. Men inte bara det: var politikerna än dyker upp i offentliga sammanhang, oavsett vad det handlar om, får de svara på frågor om detta – kanske bara om detta.
Vad de än säger, även om det närmast är av karaktären ”ingen kommentar”, så blir det en artikel eller ett inslag. Förr eller senare fälls någon kommentar som endera kan målas upp som en ”spricka” inom ett parti eller en koalition, eller som man kan ta vidare till en politisk motståndare och få deras reaktion. Detta kan i sin tur generera fler krönikor, fler ledarartiklar, fler krav på repliker, som ger fler ”nyhetsartiklar” av karaktären X sade Y (det vill säga, ingenting har egentligen ”hänt” i frågan).
