Den 19 februari öppnade Nationalmuseum en närmast heltäckande utställning med Johan Tobias Sergels skulpturer, skisser och studier. Den går under titeln "Sergel – fantasi och verklighet" – och kanske är det just sättet på vilket vår tid skiljer begreppet fantasi från verklighet som har gjort Sergel svårare att placera i vår samtid.

Johan Tobias Sergel (1740–1814) räknas som en av den svenska konsthistoriens mest betydande konstnärer. Om han stannat i Rom där han befann sig i ett drygt decennium hade han antagligen blivit ett internationellt namn, som den italienska kollegan Antonio Canova. I stället har hans konstnärliga arv gradvis bleknat i svenskarnas allmänna medvetande. För många yngre är han möjligen mer förknippad med Sergels torg än med sina skulpturer – torget i Stockholm som bär hans namn och ligger i närheten av den plats där hans ateljé en gång låg. 

Sergel verkade under upplysningens och nyklassicismens tid, en epok då konsten betraktades som ett moraliskt och filosofiskt språk. Hans verk rör sig mellan mytologisk idealism och psykologisk realism, mellan antika gudar och samtida porträtt. Sergel avbildade allt från lekfulla, ibland ekivoka scener till gudomliga uppenbarelser. Det är möjligt att Sergel inte var landets mest gudfruktiga person – vissa saker tyder på det – men det är en annan historia. Man bör som bekant skilja på verk och person.