När USA och Iran den 17 juni skrev under det samförståndsavtal som stoppade attackerna mellan parterna började klockan ticka för den 60 dagar långa vapenvilan. Under den tiden skulle förhandlingar leda fram till ett mer permanent avtal. När ungefär halva tiden nu har gått står det klart att chansen att ett permanent avtal ska förhandlas fram är mycket liten.
Det främsta skälet är att Iran – där revolutionsgardet (IRGC) är den styrande makten – kräver fortsatt kontroll över Hormuzsundet, vilket varken USA, EU eller arabländerna runt Persiska viken är beredda att gå med på.
USA:s president Trump erbjöd Iran ett mycket generöst avtal: Om Iran lovade att stoppa fortsatt kärnvapenutveckling och öppnade Hormuzsundet erbjöds Iran sanktionslättnader värda flera miljarder dollar. Irans chefsförhandlare – utrikesminister Abbas Araghchi och talmannen i Irans parlament, Mohammad Bagher Ghalibaf – och deras krets var beredda att gå med på avtalet, men de mer hårdföra kretsarna kring IRGC och deras chef Ahmad Vahidi är de som styr Iran, och de är inte intresserade av ett avtal som inte försäkrar Iran fortsatt kontroll över Hormuzsundet.










