Frågor om etik och moral har länge sysselsatt filosofer och teologer, som har skrivit tjocka, lärda böcker om vad som är rätt och fel. Från ”Ethikôn Nikomacheiôn” av Aristoteles till ”A theory of justice” av John Rawls var dessa verk i huvudsak teoretiska verk, resultatet av filosofers fria filosoferande.
På 2000-talet har en livaktig och mer empiriskt inriktad forskning kring moraliska frågor kommit i gång, med ett nytt slags fokus på hur människor hanterar etiska dilemman och fattar moraliska beslut. Försökspersoner ställs inför ett konkret dilemma, till exempel spårvagnsproblemet i bilden, och ombeds avgöra vad som är rätt att göra. Är det rätt eller fel att offra en människa för att rädda de fem som står på det andra spåret? Både svar och motivering varierar mellan försökspersoner, men också beroende på exakt hur problemet formuleras. Vissa svar är mer känslobaserade, andra grundas mer formellt i någon etisk teori.
Resultatet av ett stort antal experiment i den här riktningen kan förenklat sammanfattas som att ju mer abstrakt situationen beskrivs, desto mer utilitaristiskt (nyttomaximerande) svarar människor. En mer ”levande” problemformulering som gestaltar de inblandade människorna som individer, liksom en problemformulering som kräver aktiv handling av försökspersonen, leder i stället till mer regelstyrda deontologiska (pliktetiska) svar.









