Olika former av näringstillskott fyller allt fler av hyllorna i våra matbutiker – det är vitaminer, mineraler och proteiner. Kan det finnas ett samband med att vi inte längre är så noga med vad vi stoppar i oss?
När jag står i kön i snabbköpet numera händer det ofta att jag förflyttas tillbaka till kemilektionerna i skolan. Om kön är riktigt lång börjar jag alltid försöka rekonstruera tabellen över grundämnen. Det är inte så konstigt som det kan låta. För inte alltför länge sedan var det alltid sötsaker som fyllde hyllorna på båda sidor av gången den sista biten fram till kassorna i snabbköpen; där trängdes karameller, choklad och lösgodis. Så är det fortfarande – med den skillnaden att på en av väggarna med hyllor så får snasket numera alltid ge vika för sin raka motsats: hälsopreparaten.
Först kommer några hyllmeter med vitaminer – A, B, C, D, E och K. Sedan kommer mineralerna, och det är då jag i minnet börjar återskapa periodiska systemet. Etiketterna som pryder burkarna bär vittnesbörd om att bibehållen hälsa kräver att man får i sig magnesium, kalcium, järn, zink, koppar, mangan, krom, molybden, jod, kalium, natrium, fosfor, klor, selen, fluor och kobolt. Det låter som innehållet i slagghögarna uppe i Malmfälten. Är det kanske här i hyllorna på snabbköpet som mineralerna därifrån hamnar, efter att ha förädlats och blivit piller eller pulver? Jag brukar försöka komma ihåg atomnumren samt vilka grundämnen som finns över och under vilket, och på ömse sidor. Jag gillar att ägna mig åt sådana minnesövningar. Ni kan väcka mig mitt i natten och jag kan berätta vilket atomnummer till exempel fosfor har.
