”Låt er väl smaka”, sade värden medan han med elegans ur en skål slevade upp rätten på ett finare fat. Heimersons lät sig väl smaka, ty den ljust gröna lilla rätten var god. En dipp med aubergine i grunden och några kryddor som gav sting, men vilka kryddorna var kunde Heimerson inte avgöra.
För någon vecka sedan var jag i Budapest för att skriva om valrörelsen. En god vän bjöd med mig på en högljudd, politiskt skvallrig, anekdotrik lördagslunch hos en höjdare i översta skiktet av europeisk industri. Han var fritidsklädd och stod i köket när vi kom.
”Och vad kallar vi den här rätten?” frågade jag.










