I förra musikspalten hävdade jag att det finns en vanlig musikalisk form utan namn och föreslog att vi döper den till ”motivform”. Men varför ska man över huvud taget intressera sig för musikaliska former? Kan man inte bara lyssna utan att fundera över vilken form ett visst musikstycke har?
Visst kan man det. Jag skulle till och med rekommendera att man vanligtvis gör det. Musik är i grunden något som ska uppfattas intuitivt, och det ligger mycket i Rachmaninovs tanke att musik kommer endast från hjärtat och talar endast till hjärtat.
Men som jag tidigare försökt visa, bland annat i spaltserien ”Musiken, känslan och tiden”, lever vi i efterdyningarna av en unikt fallerad estetisk trend, en högmodernism som gjorde sitt bästa för att operera bort känslan ur musiken.











