Det svenska idealet om likvärdighet har i praktiken blivit ett krav på likformighet. Barn som tänker snabbt, reagerar starkt eller behöver mer tid riskerar att beskrivas som avvikande i en miljö byggd för standardisering. Men problemet är kanske inte variationen i sig utan ett samhälle som förlorat förmågan att rymma den, skriver socionomen och utbildaren Jessica Svedjelund.
Statistiken är tydlig, men vi tolkar den fel. I dag har ungefär var tionde pojke i grundskoleåldern en diagnos på papper. Bland flickor ökar siffrorna snabbt, och ångestdiagnoser har stigit kraftigt på kort tid. Det benämns gärna som en diagnosexplosion, men det som inte brukar komma fram i debatten är att dessa siffror varit kända i över 50 år.
Redan på 1970-talet visade studier att cirka 10 procent av alla barn föds med ett temperament som kännetecknas av hög intensitet och starkt driv. I dag har samma 10 procent av barnen fått en stämpel i form av en diagnos. Ytterligare cirka 15 procent av barnen föddes med en naturlig vaksamhet och ett större behov av tid vid omställning. I dagens högpresterande tempo diagnostiseras dessa barn systematiskt med autistiska drag eller ångest- och orosproblematik.
Frågan vi borde ställa är: Varför har samhället valt att sjukdomsförklara genetisk variation i stället för att omfamna den?
Diagnoser kan fylla en funktion om de diagnostiserade ges förståelse, stöd och rätt insatser – men när en allt större del av barnen i dag behöver en diagnos för att fungera i vardagen måste vi våga rikta blicken bort från individen.
Jag har tidigare debatterat om att alla barn förväntas fungera likadant för att det är administrativt tilltalande. Det är effektivt ur ett organisatoriskt perspektiv, men det är absolut inte inkluderande. Vissa barn gynnas och andra missgynnas.
Det är smärtsamt att erkänna att den svenska modellen, som en gång hyllades, nu är förlegad och i värsta fall direkt skadlig för många individer. Lösningen blir ofta att utreda barnet i stället för samhällets strukturer. Det är en bekväm lögn som utlovar både en förklaring och en åtgärd, men den riskerar att flytta fokus från det som faktiskt går att påverka.
I bakgrunden har även jantelagen fått en mer standardiserad och kostnadseffektiv kostym: ”Du ska inte tro att du har rätt att vara annorlunda i en miljö som bygger på att alla ska vara likadana.” Genom att kategorisera dem som inte passar in i denna mall slipper samhället ta ansvar.
Vi behöver acceptera att genetisk variation varken är onormal eller ett hinder.
Men här behöver vi vara försiktiga. För om vi som samhälle konsekvent tolkar mänskliga reaktioner på en krävande miljö som individuella brister riskerar vi att inte bara skapa lidande för individen, utan också missa helheten och de långsiktiga vinster som biologisk variation faktiskt för med sig.
Historiskt har just den variationen varit mänsklighetens styrka. Drivna, snabba individer har bidragit med förändring och innovation, medan de eftertänksamma och vaksamma har stått för stabilitet och analys. Tillsammans har de skapat framåtdrift, balans och utveckling som resulterat i att vi i dag står på toppen av näringskedjan.
Jag ser därför inte fler medicinska utredningar eller förskrivningar som lösningen, utan något mer grundläggande: en bättre förståelse för vår egen biologi.
Vi behöver acceptera att genetisk variation varken är onormal eller ett hinder utan snarare en av våra största tillgångar, oavsett vad samhället signalerar.
Ett samhälle som på allvar vill vara inkluderande kan inte utgå från att alla ska fungera på samma sätt. Det måste ha utrymme för olika tempo, olika sätt att tänka och olika sätt att vara.
När vi i allt högre grad försöker pressa in dessa variationer i en och samma form riskerar samhället att stagnera, med långtgående och kostsamma följder i form av vilsna människor som både har svårt att stå på egna ben och riskerar att hamna i destruktiva beteendemönster.
Frågan är därmed egentligen inte varför så många barn i dag får diagnoser. Frågan är varför så många barn behöver dem för att passa in.
Jessica Svedjelund
Socionom, utbildare och grundare av Barnkompassen.se
