Från en fotbollsresa till Helsingborg under kriget till gratis kollektivtrafik i Europas rikaste storhertigdöme. I veckans kåseri funderar Heimerson över resandets glädje, trafikens vardag och varför Luxemburgs oväntade experiment med avgiftsfria bussar och tåg kanske innehåller en lärdom även för Sverige.
Min första resa i livet gick mellan Hallandsåsen i Skåne, där jag växte upp, och Helsingborg. Jag var åtta nio år och Gunnar, som var dräng på granngården, sade att nu skulle vi åka och se HIF spöa dom jäklarna från Malmö. MFF. Fotboll. Högsta divisionen. Skånskt derby, som det kallades i Svenska Dagbladet.
Ditresan var härlig. Först Margretetorpsbussen till Ängelholm, 13 kilometer, 50 öre tur och retur. Sedan tåg via Rögle och Ödåkra till Helsingborg, 26 kilometer, tre spänn. Mycket att se. Andra världskriget rasade fortfarande. Världen var stängd. Men när Gunnar och jag vandrade upp mot Olympia, idrottsplatsen, hade vi hundratals trappsteg upp till Kärnan, som sedan tidig medeltid är den borg som lade grunden till staden. Vi kunde vända oss om och se Danmark. Helsingör och Kronborgs ärgade koppartak. Shakespeare och Hamlet. Världen!










