Jag har frågat liberaler jag mött om de har några svar på varför den splittrade partitoppen väljer att avveckla partiet i stället för att försöka enas om en linje för sammanhållning. Svaren varierade, uppgivenheten var given. Det har låst sig totalt och utifrån sett är agerandet minst sagt korkat.
Givetvis är det en fråga om makt, och båda falangerna ser motståndarsidans väg som ett svek mot liberalismen. Regeringsfrågan har blivit viktigare än partiets framtid. Den ena sidan anser att liberal politik kräver en borgerlig regering och därmed samarbete med SD. Den andra sidan anser att ett regeringssamarbete med SD gör partiet liberalt bara till namnet. Det finns ingen möjlig kompromiss. Säger partiet nej till SD anklagas det för att släppa fram Socialdemokraterna. Säger det ja, förlorar det socialliberaler, storstadsväljare och en del av sin historiska identitet. Därtill har alla mellanlägen förbrukats: Januariavtalet, Tidöavtalet, samarbete utan SD-ministrar och nu öppningen för SD i regeringen. Varje omsvängning har minskat förtroendet för partiet, och att i valrörelsens slutskede än en gång byta linje vore förödande.
