Nye förbundskaptenen Graham Potters andra steg, efter offentliggörandet av sin första landslagstrupp, var att – utan tvekan – nagla fast kaptensbindeln på Victor Nilsson Lindelöf (VNL). Den 31-årige mittbacken, som sedan i september representerar Aston Villa, ska förhoppningsvis ta till detta besked och växa några tum efter att de tre sista säsongerna med Manchester United blivit varken hackade eller malna.
Detta därför att försvaret är fundamentalt för landslagets framtid, det landslag som lämnats i en förvirrad ruin av Potters företrädare Jon Dahl Tomasson. Jag är inte insatt i hur dansken tänkte när han lanserade sin modell vid tillträdet i mars förra året. Försvarsspelet handlade om extremt hög press, alltså tidigt igångsatt bolljakt högt upp i planen, och man-mot-manspel i försvarslinjen. Två metoder där åtminstone den ena (markeringsspelet) är väsensfrämmande för svenska spelare.
Så har det varit ända sedan den kväll i Utrecht våren 1983, när dåvarande förbundskaptenen Lars ”Laban” Arnesson efter flera år föll till föga för den fotboll som de bästa lagen i allsvenskan då praktiserat i bortåt tio år. Malmö och Halmstad (eller deras tränare Bob Houghton och Roy Hodgson) hade för första gången gett svenskt försvarsspel en systematiserad struktur med zonspel i backlinjen, en liknande täckning av ytor på mittfältet och med försvarsuppgifter även för de båda anfallsspelarna, som jagade bollen energiskt när förbluffade motståndare skulle starta anfall i lugn och ro. Det här innebar också att ”Laban” gav upp ”sin” fotboll, den västtyska spelmetoden med individuell markering över hela planen (vänsteryttern följde högerbacken) som han praktiserat med Öster (SM-guld 1978).
