EU:s mångmiljardfond för återhämtning efter pandemin kritiseras hårt av EU:s revisorer – finansieringen är inte kopplad till kostnaderna, och informationen om vart pengarna har gått och vad resultatet blivit är för dålig.

Revisorer riktar skarp kritik mot hanteringen av pengarna från det gigantiska stödpaket som EU satte samman 2021 för återhämtning efter pandemin. Kritiken gäller bland annat brist på insyn.

I många fall är det svårt att avgöra vart pengarna i slutänden har gått, enligt rapporten från Europeiska revisionsrätten (ECA), den institution som granskar hur de gemensamma pengarna används och ska förbättra möjligheterna att utkräva ansvar.

Revisionen har letts av ECA-ledamoten Ivana Maletic.

– EU-medborgarnas förtroende för de offentliga finanserna minskar om det inte finns full insyn i hur medlen används. Allmänheten har rätt att få veta vart de offentliga medlen tar vägen, vem som får medel och hur mycket som faktiskt används, säger Maletic i ett uttalande.

Syftet med den tillfälliga mångmiljardfonden RRF, Recovery and Resilience Facility (Faciliteten för återhämtning och resiliens), har varit att hjälpa medlemsländer att återhämta sig efter den ekonomiska inbromsning de bitvis långtgående restriktionerna under covid-19-pandemin ledde till. Vissa branscher drabbades extra hårt. Stödinsatserna skulle främst inriktas på den gröna omställningen och digitaliseringen av samhället.

Några medlemsländer har upprättat digitala resultattavlor för stöden, men inte heller där går det att se vart alla utbetalningar har gått, enligt ECA, som har granskat tio länder som myndigheten anser utgör ett representativt urval: Österrike, Bulgarien, Estland, Frankrike, Tyskland, Lettland, Malta, Nederländerna, Rumänien och Spanien.

– I vissa fall är informationen inte lättillgänglig. I fyra av tio medlemsstater samlas uppgifter in endast på begäran. Ibland var vi tvungna att vänta flera månader på grundläggande information, och i ett fall kunde vi inte få tag på den alls, sade Ivana Maletic i samband med att rapporten presenterades.

– Frågan är inte om pengarna används, frågan är om vi kan se det, förstå det och lita på det. Om vi ​​vill ha en prestationsbaserad EU-budget som ger verkliga resultat, då är transparens och spårbarhet inte valfria, de är avgörande.

Man ville undvika en djup och långvarig recession som kanske skulle splittra unionen.

Monika Hjeds Löfmark Nationalekonom, Sieps

Bristen på information påverkar sålunda EU-kommissionens förmåga att bedöma om medlemsländerna har använt medlen på ett effektivt sätt. Det betyder inte nödvändigtvis att kostnaderna överskrids. I några länder visade sig de faktiska kostnaderna ha blivit lägre än beräknat. Risken, menar ECA, är i båda fallen att den summa ett land får hamnar orimligt långt ifrån de faktiska kostnaderna.

Ett problem revisorerna pekar på är att medlemsländerna bara behöver redovisa de 100 största mottagarna av pengar från RRF. Det kan handla om en kommun eller ett statligt bolag, som i sin tur slussat medel vidare till tusentals privata entreprenörer, organisationer och andra mindre aktörer. ECA kräver att medborgarna får information om samtliga stödmottagare, men EU-kommissionen är inte villig att möta det kravet. Institutionen noterar i ett formellt svar på ECA:s rapport att man gett medlemsländerna vägledning i hur de ska samla in data och att det saknas rättslig grund för kommissionen att begära ut eller analysera sådana nationella uppgifter.

Bristerna i insyn är delvis in­byggda i RRF:s konstruktion. Kommissionen betalar normalt sett ut pengar i efterhand som kompensation för verifierade utgifter. I detta fall var EU-länderna överens om att delar av pengarna skulle betalas ut i förväg. Det är första gången EU i stor skala har använt sig av finansiering som inte är kopplad till kostnaderna. Det fanns dock en öronmärkning: stöden skulle gå till problemområden som kommissionen hade identifierat i re­spektive land.

RRF hade ett tak på drygt 720 miljarder euro. I slutet av januari 2026 hade kommissionen an­­slagit totalt 577 miljarder euro, varav 360 miljarder i bidrag och 217 miljarder i lån. Satsningen avslutas i augusti och pengar kan betalas ut till slutet av 2026.

ECA:s Ivana Maletic betonar vikten av att bristerna från RRF inte sprids till EU:s vanliga långtidsbudget. EU-kommissionen vill dock att metoden där medlemsländerna själva ansvarar för hur stödmedel används ska vara mall även för den ordinarie budgeten. ”Tillvägagångssättet har visat sig effektivt”, säger en talesperson för det verkställande organet.

Det är alltid komplext när EU betalar ut pengar till 27 länder, konstaterar nationalekonomen Monika Hjeds Löfmark vid Svenska institutet för Europapolitiska studier (Sieps). I fallet med RRF har bidragen dessutom varit unikt stora och beslutade i all hast.

– Skälet var att man ville undvika en djup och långvarig recession som kanske skulle splittra unionen. Det var en mycket speciell tid, med många åtgärder över hela världen. Resonemanget var att det är bättre att göra någonting än att inte göra någonting alls, säger Hjeds Löfmark till Epoch Times.

– Sedan måste man ändå i efterhand se vad som har skett med stödet. Det kom väldigt mycket pengar väldigt snabbt, och många länder hade inte kapacitet eller upparbetade strukturer för att ta hand om dem på ett bra sätt.

Kommissionen har angett mål och delmål för medlemsländerna som skulle uppfyllas utifrån vissa indikatorer.

– Många av indikatorerna är inte särskilt bra. Vissa av dem mäts på olika sätt i olika länder.

De två största problemen med RRF är enligt Hjeds Löfmark att processen har varit för snabb och att de länder som har fått mest pengar är de som har sämst fungerande institutioner och sämst transparens. Det första kan förklaras med att situationen var akut och det andra ligger i sakens natur, menar hon. Det är dessa länder som har störst stödbehov.

– Det här vet man om, men man vill ha ett likvärdigt stöd för att inte splittra unionen.

Däremot ser hon det som oroväckande att kommissionen själv, i sin önskan att lyckas, inte har varit särskilt transparent.

– De skulle ha varit mer öppna med problemen än de har varit. De ville verkligen att det här skulle bli en framgångshistoria.

Det finns alltid en risk för bedrägerier, enligt Hjeds Löfmark.

– Europeiska åklagarmyndigheten EPPO har hittat ganska många bedrägerier med RRF-medlen. Det har skrivits om fall i Italien, men det har säkert skett i andra länder också. Samtidigt får man väga det mot vad syftet var, att undvika recession och samtidigt främja digitalisering och grön omställning.

Fick paketet avsedd effekt?

– Det finns indikationer på att det hade en effekt mot recessionen, men det har inte ECA kunnat titta på. Med RRF:s upplägg har det inte gått att mäta resultat och effekt, eftersom det inte finns tydliga indikatorer som svarar mot RRF:s många syften, och det kritiserar de.

Hjeds Löfmark tror inte att RRF är en engångsföreteelse.

– Så här snabba pengar tror jag kanske inte det blir igen, men det kommer att bli stora pengar, och länderna kommer att ges ansvaret för att pengarna hamnar rätt.

– Man ger länderna egenmakt för att undvika centralisering. Men när det handlar om stora medel som ska ut snabbt är det svårt att hitta metoder för att göra det bra.

En central del i EU-kommissionens förslag till långtidsbudget för åren 2028–2034 är en så kallad konkurrenskraftsfond (European Competitiveness Fund, ECF) på 234 miljarder euro. Den är tänkt att, precis som RRF, finansiera grön omställning och digitalisering, men också rent allmänt främja utveckling av banbrytande teknik som ska göra EU mindre beroende av andra makter. Just nu har EU:s ekonomiska politik även ett fokus på stora försvarssatsningar och stöd till Ukraina.

Mot slutet av covidperioden och strax därefter steg priserna brant. Det pågår en debatt bland nationalekonomer om orsaken till denna inflationstopp, som följde efter ett par decennier av stabil och låg prisnivå i den industrialiserade världen.

– Jag har inte sett någon studie på om just RRF ledde till höjd inflation, men teoretiskt och principiellt borde det ha kunnat bidra, säger Hjeds Löfmark.

– Sedan var det ett allmänt inflationstryck. Det är svårt att säga hur stor del som berodde på detta och hur stor del som berodde på annat. Påverkan är svår att separera från andra stora finanspolitiska och penningpolitiska åtgärder över hela klotet under pandemin.