Det har uppstått en debatt i media kring scenkonsten. Hampus Hallberg hävdar i DN den 5 maj: ”Sveriges stora institutioner behöver öppna scener för nästa generation: Starta ett nytt Backstage, ett nytt Elverket! Frigrupperna behöver förnyelse.” Den konstnärlige ledaren Max Lundqvist ser problem.
Repliker från bland andra Rikard Lekander (DN), Johan Hilton (GP) och Anders Q. Björkman (SvD) driver bort från kärnfrågorna, det vill säga kulturpolitiken. De börjar diskutera utifrån polariseringen gammal och ung, erfaren och cool. Det blir åsikter i stället för fördjupning och klarhet.
Kärnfrågorna är:
1. Ska det finnas anslag till den fria scenkonsten? Om ja, varför?
2. Hur ska de ambitiösa kulturpolitiska målsättningarna konstnärlig kvalitet, förnyelse och utveckling uppnås vid fördelning av bidragen?
3. Vilka infrastrukturer (scener/replokaler) behövs för att uppnå kulturpolitikens målsättningar?
Efter 25 års försök att diskutera dessa centrala frågor med politiker, handläggare och kollegor så måste jag konstatera att ”ingen” fokuserar på kulturpolitiken och konsten. Det är som om något står i vägen för att de höga idealen ska få genomslag i praktiken.
Jag satt för länge sedan i ett möte på Kulturrådet med dåvarande enhetschefen Mika Romanus. Jag frågade bland annat hur Kulturrådet ser på konstnärlig kvalitet. Svaret blev en motfråga: ”Vi vet inte vad det är, vet du det?”
På ett möte om kulturpolitik i ABF-huset förra året fick jag veta att det var just Mika Romanus som fick in begreppet ”konstnärlig kvalitet” som ett kriterium för de kulturpolitiska målsättningarna.
Riksrevisionen granskade Kulturrådets verksamhet 2008. Granskningen är på över 100 sidor och beskriver precis det som vi alla vetat länge. Kulturrådet struntar blankt i de kriterier man skall följa vid fördelning av bidragen. Större delen av anslagen fördelas i stället rutinmässigt vid kopieringsmaskinen. Den lilla summa man aktivt fördelar är förmodligen lägre än kostnaden för den tunga och dyra administrationen på Kulturrådet. SvD citerar Riksrevisionens granskning:
”Kulturrådet delar lite för slentrianmässigt ut bidrag … bristen är att de inte följer upp och utvärderar det de gör … när samma organisationer får bidrag år efter år finns det en stor risk att det inte blir den konstnärliga förnyelse som riksdagen eftersträvar”, säger Karin Lindell på Riksrevisionen.
För några år sedan var jag på ett kulturpolitikmöte och ställde frågan till Veronica Lampa, enhetschef på Kulturrådet:
– Vad har ni på Kulturrådet förändrat sedan ni fick en sådan svidande kritik från Riksrevisionen?
– Ingenting, svarade hon.
I dag är det arbetstagarorganisationen Scen & Film, tidigare Teaterförbundet, som styr kulturpolitiken i kulisserna.
Varför har vi kostsamma institutioner och granskningsorgan, när de inte gör någon skillnad? Man skulle kunna lägga ner Kulturrådets enhet för teater, och lotta ut de insparade pengarna till de sökande. Pengarna skulle få en positiv effekt på scenkonstens utveckling, och inget viktigt vore förlorat.
Vi har missat flera generationer av fria scenkonstnärer, som inte kan existera i den marginaliserade tillvaro man har placerats i. Publiken är de stora förlorarna, men få av dem förstår att de är lurade på scenkonstens kraft, utveckling och överraskningar.
Sveriges scenkonstregissörer är en facklig sammanslutning med flera hundra medlemmar. Vi har lämnat in ansökan om utvecklingsbidrag till Stockholm stads kulturförvaltning två gånger. Ett litet bidrag för att utveckla idén med ett (eller flera) ”Scenkonsthus för den fria scenkonsten”. En modell för detta är Moderna dansteatern (MDT) på Skeppsholmen i Stockholm, utan fast ensemble och 30–40 premiärer om året. Enhetschefen Birgitta Granbacka motiverade det första avslaget med att ansökan var för okonkret, det vill säga utan specifik byggnad. Andra avslaget motiverade Granbacka med att ansökan var för konkret, med byggnader, och utvecklingsbidrag ges inte till sådana färdigutvecklade ansökningar.
Kulturnämnden i Stockholm tog 2010 fasta på Riksrevisionens kritik, och återupprättade kulturpolitiken genom att reformera bidragssystemet. Man bytte även namn till ”Kulturstödet”. Nu skulle de kulturpolitiska målsättningarna göra avtryck i den faktiska resursfördelningen. Hela kulturnämnden röstade för denna reform, utom Vänsterpartiet (A-M Engel). Delar av referensgruppen från branschen förklarade i SvD att reformen var nödvändig för att gynna en vital utveckling av Stockholms kulturliv.
På Teaterförbundet (TF) reagerade man starkt negativt och bildade en sidoorganisation – Region Öst – med uppdrag att knäcka reformen. Tillsammans med ett fåtal bidragssökande planerade man en kulturpolitisk kupp för att få bort den mer rättvisa resursfördelningen, med fokus på konsten och kriterier. Efter långa förberedelser hade man en manifestation på Dramatens lilla scen. Det var en välregisserad kupp där man inte berättade att syftet med manifestationen var att anslagen per automatik skulle fortsätta hamna hos de personer som man förberett kuppen med.
TF:s ordförande Anna Carlsson och Region Öst (tre skådespelare) bearbetade även socialdemokraterna. Jag satt i ABF-huset 2014 och lyssnade när Bengt Göransson hade sitt förankringsmöte inom ”rörelsen”. Det gick ut på att socialdemokraterna inte skulle följa sin egen påstådda kulturpolitik, den där ”alla ska med”. I stället beslutade Göransson, socialdemokraterna och TF att alla resurser ska ”låsas in” och alltid vara reserverade för ett fåtal personer/organisationer varje år – utan utvärdering av verksamheten. Detta är såklart inte kommunicerat utåt, bortsett från en artikel med Daniel Suhonen i Aftonbladet 2014 (punkt 8), där han är tydlig. Socialdemokraterna ska ”lyfta kulturen” genom att ta bort bidragen till den fria avantgardistiska teatern och i stället låta dessa pengar garantera årliga miljonbidrag till några få på livstid – vi kan kalla dem ”de fria institutionerna”.
Det var Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som införde bidrag till den fria scenkonstsektorn på 1970-talet. Med Bengt Göransson i förarsätet uttryckte man sina hyllningar och framhävde den fria konsten som avantgardet, de som utvecklar svensk scenkonst och så vidare. I dag undrar jag om det var en bluff från början, att det egentligen var duktiga valarbetare inom dåtidens så kallade plakatteater som man ville uppmuntra med pengar, eller om lättja och nepotism har vuxit i skallen vartefter åren gått.
I dag är det arbetstagarorganisationen Scen & Film, tidigare Teaterförbundet, som styr kulturpolitiken i kulisserna. Scen & Film menar att den professionella fria scenkonsten utgörs av de organisationer som har en fastanställd person, och som proffs ska de alltid få merparten av anslagen varje år. Övriga är underförstått amatörer, inga att bry sig om.
Den pågående debatten upplevs som ytlig, meningslös och direkt lättjefull, med tydliga fokusförskjutningar. Och så har det varit under mycket lång tid. I det rådande och kortsiktiga ”jag- och mitt-samhället” är det få i det offentliga samtalet som bryr sig om de kulturpolitiska målsättningarna: konstnärlig kvalitet, förnyelse och utveckling.
Max Lundqvist
Regissör och konstnärlig ledare
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
