En i Weekends redaktion minns det som att det var, kanske inte i går, men i förrgår, den där dagen i mitten av 1970-talet när han befann sig utanför evenemangslokalen Cirkus på Djurgården med autografblocket i högsta hugg. Anledningen var Björn Skifs, som då var så het efter hitlåten ”Hooked on a Feeling” att man kunde steka ägg på honom. Kollegan kommer ihåg hur en väldigt sympatisk popstjärna uppenbarade sig utanför sceningången och hur kollegan, efter att ha fått sin efterlängtade autograf, dunkade Skifs i ryggen och blev överraskad över den taktila känslan; det bruna skinnet på jackan var så extremt tunt, som en andra hud, och kollegan minns än i dag hur han kunde känna ryggmuskulaturen och kroppsvärmen. 

Kollegan kom att tänka på denna händelse när han nyligen fick höra vad som hade hänt den folkkära artisten. I somras hörde kollegan en i personalen på ett demensboende tvärs över gatan från sin nya bostad säga till en av de boende: ”Hej Anna, det här är din dotter Eva.” Kollegan tyckte att det var så sorgesamt att höra att en mamma inte kände igen sin egen dotter, så han började faktiskt gråta, fast han satt vid datorn och jobbade. Kollegan kom snart att tänka på Maj Fant. För det finns människor som lyser starkare än andra. Inte med brus eller prakt, utan med något sällsynt: inre glöd, osjälviskhet, mod. Maj Fant var en sådan människa. Hon var inte bara journalist, socionom, författare, programledare och aktivist. Hon var en hjältinna. En lågmäld, orubblig sådan, vars gärningar påminner oss om det allra bästa i mänskligheten, också när världen känns kall och övergiven.