Nyligen var jag på en konsert med popmusikern Jakob Hellman. Vi var nog många i publiken som särskilt hade sett fram emot hans 1980-talshitt ”Hon har ett sätt”. I texten beskriver diktjaget hur han är förälskad i en främmande kvinna, men låter henne förbli en drömsk gestalt, vilket manifesteras i bevingade rader som: ”Att fråga efter hennes namn tror jag inte att jag ska / Jag är lite rädd att hon ska heta nåt som inte låter bra”. Det finns något väldigt icke-samtida i denna romantiska text, där kärleken får lov att vara lite obekväm och underlig.
Därför hade jag farhågor över att eftergifter skulle ges. Kanske en brasklapp om att det var en annan tid då man ännu inte förstod att det finns något som heter stalkning. Som tur var kom ingen sådan brasklapp. Möjligen fanns det ett slags eftergift i själva sången. I en av låtens rader sjungs: ”Jag skulle gärna gå och hålla / och ha sönder hennes hand”. Den sista raden var på konserten struken. Kanske glömde Hellman bara bort texten? När jag tittade på inspelningar från andra aktuella liveframträdanden var det samma sak. Det går alltså att konstatera att det inte rörde sig om ett misstag. Det behöver inte nödvändigtvis handla om självcensur, men det är en tolkning som ligger nära till hands. För inte får man trycka sönder kvinnohänder hur som helst.
Frågan om vad som egentligen är acceptabelt att ha med i konst lär vara lika gammal som konsten själv. Även om vi gärna talar om att yttrandefriheten garanterar en fri konst sker ofta diskussioner om vad som egentligen får uttryckas. Exempelvis diskuterades det livligt för ett tiotal år sedan om ordet ”negerkung” skulle få förekomma i ”Pippi Långstrump”. Ett modeord har länge varit att saker och ting är ”problematiska”. Och vad gör man med problem? Försöker lösa dem. Lösningen tycks ofta vara att ta bort det som anses vara bekymmersamt. Samma såg vi i fjolårets version av Disneys ”Snövit”. Skådespelerskan i huvudrollen menade att sagan behövde förnyas, eftersom det var obehagligt och föråldrat med prinsar som kysser sovande prinsessor. I stället skulle Snövit vara en ledare, inte någon som drömmer om evig monogam kärlek.
