Inte många ord har en sådan auktoritet i den moderna kulturen som ordet ”frihet”. Ingen vill försvara ofrihet och ingen vill framstå som en fiende till det fria skapandet. Genom att beskriva sig själv som frihetlig antyder den samtida konstvärlden samtidigt att den traditionella konsten skulle vara ofri. Denna konstruerade motsättning är ett retoriskt grepp som har varit oerhört effektivt i hundra år men också djupt missvisande.

Den västerländska konsthistorien har sedan modernismens genombrott framställts som en lång befrielsehistoria. En återkommande berättelse inom modernistiska rörelser har varit att konsten skulle ”befrias” från akademins regler, ”befrias” från gamla ideal, och från illusioner om att måleriet skulle efterlikna världen. Perspektiv sågs som begränsande, skönhetsideal sågs som begränsande, liksom berättelsen. En del sade sig frigöra måleriet från den yttre verkligheten och såg abstraktioner som en befrielse från ”föremålens tyranni” samt ett steg mot renare och friare bildspråk. Till slut kom traditioner i allmänhet att framstå som en börda som den moderne konstnären måste kasta av sig.

Detta är en berättelse som har haft ett enormt genomslag och som har gett det nya en moralisk överlägsenhet. Den som bryter med det förflutna blir den modige, medan den som fortsätter att arbeta inom en äldre tradition betraktas som någon som inte har förstått historiens riktning. Generation efter generation av konstnärer har beskrivit sina uppbrott från traditionen som frigörelser och som mått på konstnärligt framåtskridande. Den traditionella konsten behöver inte längre kritiseras för enskilda verk – att den associeras med något som samtidskonsten anser sig ha lämnat bakom sig är tillräckligt.