Abraham Lincoln, USA:s 16:e president, ställde följande fråga till en grupp åhörare: ”Hur många ben har en hund om man kallar svansen för ett ben?” När åhörarna svarade ”fem” sade Abraham Lincoln: ”Nej, att kalla hundens svans för ett ben gör den inte till ett ben.” Verkligheten går inte att ändra på bara för att vi använder nya ord eller definierar om gamla.

När ramarna väl är satta och definitionerna är klara och tydliga borde verkligheten vara något vi alla är överens om. Men är det så? Ett av de hinder som är svårast att hantera när vi söker efter verkligheten är vår egen partiskhet och våra förutfattade meningar. Kravet på intersubjektivitet innebär att vetenskapliga resultat, metoder och bevis ska vara tillgängliga, begripliga och möjliga att pröva för alla forskare inom området. Det är ett centralt kvalitetskriterium för att säkerställa att forskning inte baseras på personligt tyckande, fördomar eller unika privata upplevelser hos en enskild forskare. Detta är svårt att leva upp till.

År 1977 genomförde psykologen K. Patricia Cross experiment där deltagarna fick bedöma sig själva i förhållande till andra. 94 procent av de tillfrågade lärare som svarade ansåg sig vara bättre än den genomsnittlige universitetsläraren i USA. Hela 68 procent ansåg att de tillhörde den övre fjärdedelen, det vill säga de 25 procent som rankades högst. Givetvis är det senare matematiskt omöjligt. Vad beror det då på att så många skattar sin egen förmåga så högt? Liknande svar erhölls när frågan gällde deras körförmåga, hur mycket de bidrog med på sin arbetsplats samt deras allmänna hälsotillstånd. Vi tror helt enkelt att vi är bättre än merparten av den övriga befolkningen. Varför är det så? Inom forskningen anges tre huvudsakliga skäl: