Människan har alltid sökt vägledning hos andra, men vad händer när ledarna själva är vilse? Motivet med den blinde som leder blinda har vandrat genom seklerna i alla konstformer, och har gestaltats i några av konsthistoriens mest fascinerande bilder.

Några gestalter med tomma blickar famlar sig framåt på rad. De närmar sig ett gemensamt fall. Figuren som gått längst fram i raden har redan trillat i diket, och som betraktare förstår man varthän det barkar. De som går närmast efter den fallne ledaren är redan i olika stadier av att tappa balansen, och de bakomvarande som inte kan se katastrofen är redan med i rörelsen mot samma öde. Om några steg kommer de alla att ligga i en hög i diket.

Motivet med en blind som leder blinda kommer ursprungligen från Bibeln. Det återfinns i Matteusevangeliet, där Jesus varnar sina lärjungar för falska ledare. I den bibliska ursprungstexten är Jesus i konflikt med fariséerna, den judiska grupp som gjort sig till väktare av religiös lag och tradition. När lärjungarna berättar att fariséerna tagit anstöt av hans undervisning svarar Jesus: ”Låt dem vara. De är blinda ledare för blinda. Och om en blind leder en blind, faller båda i gropen.” I den bibliska berättelsen kan blindheten tolkas som oförmågan att förstå Guds vilja: fariséerna anser sig kunna vägleda folket, men enligt Jesus saknar de den andliga klarhet som krävs för att vara vägvisare. Motivet återkommer i Lukasevangeliet, där Jesus ställer frågan om en blind kan leda en blind, i en mer allmän undervisning om lärjungaskap. Den som undervisar andra måste först förstå sina egna begränsningar. I samma avsnitt följer liknelsen om flisan och bjälken – att människan gärna ser andras fel men är blind för sina egna.