Människan har trott på sjöjungfrur i tusentals år. Ursprungligen ansågs de farliga, men i takt med moderniteten har de börjat ses som alltmer harmlösa och även attraktiva väsen. Vi tittar på fyra verk ur konsthistorien som berättar om en hotfull, skygg, sensuell och oskuldsfull havsvarelse.
Dokumentationen av våra föreställningar om sjöjungfrur går tillbaka till tidig mänsklig civilisation. Den mesopotamiska guden Ea hade mänsklig överkropp och en fisks underkropp. Bland grekerna finner vi sirenerna, som hörde till havet men snarare var hybrider av fågel och människa än av fisk och människa. De hade dock en liknande roll som den sjöjungfrun kom att få. Med sin vackra sång lockade de sjömän ner i havet. Detta kan vi läsa om i Homeros ”Odysseus”, där sjömännen räddar sig genom att ha öronproppar.
Det är först under medeltiden den sjöjungfru vi känner i dag föds. I kyrkorna avbildas denna havsvarelse med typiskt kvinnligt utseende och fiskstjärt. Dessa bilder och skulpturer fungerade som en varning för den kvinnliga lusten och begäret över huvud taget. Havet har en ursprunglighet över sig, inte helt olik underjordens, där mycket primitivt och förträngt kan samlas. Genom historien har sjöjungfrur dock varit mycket mer än bara symbolik för människor. Många sjömän vittnade om att de hade sett dem på sina långa resor. Enligt en modern teori fick sjömännens brist på kvinnligt sällskap dem att missta silhuetter av sjölejon för sjöjungfrur.
