Vi har i två tidigare musikspalter, utifrån verk komponerade av Bach och Beethoven, resonerat om musik med organiska mönster. Med detta har jag menat musik som har ett slags inre väsen som lever sitt eget liv och därför kan tala till oss på djupet.
Karakteristiskt för sådan musik är att den bygger på en eller flera spontana musikaliska idéer som en tonsättare intuitivt utvecklat till något större, en levande musikalisk form. Lika karakteristiskt är att den i någon mening är oregelbunden, på samma sätt som rörelserna i vårt känsloliv är oregelbundna, och att vi, om musiken är väl skriven, upplever att detta oregelbundna formats till en balanserad uttrycksfull helhet.
I Bachs C-durpreludium och Beethovens Coriolanusouvertyr har vi kunnat se att musik av det slag vi talar om även karakteriseras av en grundläggande och nödvändig formprincip. Den byggs upp av mönster där upprepning är lika nödvändig som förändring, och det unika i ett stycke musik beror i hög grad på vilket sätt ett verk rör sig mellan dessa två poler.
