Hemma, efter en cykeltur genom skogen. Luften sval, en fågelunge på grusvägen. Tafatta försök att fånga in den – en flicka, med en sadlad stor brun häst som betar vid vägen. Vi hjälps åt, lägger fågelungen i en glänta, och skiljs åt med ett gemensamt minne i våra hjärtan. ”Tröttheten avskiljer människan från världen och tingen”, skriver den rumänske författaren E.M. Cioran. Orden öppnar upp för en högintressant fråga: Vad förenar oss på denna jord? Hos Cioran råder en nästintill tvångsmässig svartsyn, en fundamental hopplöshet. Vi är utkastade till främlingsskap, själva livet så svindlande overkligt att det blir till en mardröm. Livet är för Cioran en plåga att genomleva, en smärta att uthärda, och den glädje som ges är obefogad, ett olycksfall, ja, ett missförstånd. Denna vantrivselns och illamåendets filosofi, där man uppfattar sig som ofrånkomligt ur fas med allting, ställer oss inför frågan om hur vi egentligen hör samman med tillvaron. Var kommer känslan av hopplöshet och meningslöshet över huvud taget ifrån? Vad är dess källa?

I vår herres hage

