Min gymnasielärare i naturkunskap var lite egensinnig. Han var mycket engagerad och närvarande, och jag tror att de flesta av oss i klassen tyckte om honom, men han hade en väldigt hemsnickrad läroplan. Två saker han tyckte att vi absolut behövde lära oss mycket om var ökenspridningen (som på den tiden ansågs vara ett faktum) och något han kallade fuktkurvan. Det senare handlade om väderfenomenet daggpunkten, något som är högst relevant för typiskt svenskt höstväder. Jag är inte säker på om ämnesvalet var rätt prioritering, men för mig som ung vädernörd var det toppen.
Luftfuktigheten kan mätas i absoluta och i relativa tal. Det förstnämnda används inte så ofta i vädersammanhang, eftersom luften rymmer väldigt olika mängd vattenånga beroende på hur varm den är. Kall luft som innehåller en viss mängd vatten per kubikcentimeter känns fuktigare – eller råare – än varm luft som innehåller exakt samma mängd. Vid en viss mängd vattenånga blir luften mättad av fukt, och det händer vid mindre mängder i kall luft än i varm luft. Därför talar man oftast om relativ luftfuktighet.
Det är den nämnda ”mättnadströskeln” som är daggpunkten. När temperaturen sjunker till dess att daggpunkten nås är den relativa luftfuktigheten 100 procent. Eftersom luften då inte kan hålla kvar all fukt längre fäller den ut delar av den. Det tar sig uttryck som dagg, frost eller dimma, beroende på hur mycket temperaturen faller och hur kallt det är.
