Det finns ögonblick i kulturhistorien som får en kuslig laddning i efterhand, där slumpen samspelar med ödet och lämnar ett avtryck som är starkare än allt som var avsett. Ett sådant ögonblick är James Deans lilla trafiksäkerhetsfilm, inspelad den 17 september 1955 i samarbete med amerikanska myndigheter. Bara tretton dagar senare skulle han själv dö i en bilolycka, 24 år gammal, bakom ratten på sin silverfärgade Porsche 550 Spyder. När filmen började att visas efter olyckan var det som att den redan innehöll en dödförklaring, en föraning som publiken inte kunde värja sig ifrån.

Filmen i sig är enkel, nästan pliktskyldig i sitt upplägg. Dean, då på väg att bli den största ikonen i sin generation, sitter tillbakalutad, fortfarande iklädd den tuffa attityd som präglade hans roller i ”Öster om Eden” och ”Ung rebell”. Han talar direkt till kameran, avslappnat men med en tydlig nerv, och uppmanar unga amerikaner att tänka efter innan de kör vårdslöst. Han tillstår att han själv gillar fart, att det finns en tjusning i att köra, men att det gäller att hålla sig lugn på vägarna. När han vänder sig mot sin motspelare, kollegan Gig Young, och säger de ödesmättade orden: ”Take it easy driving. The life you might save might be mine”, är det fortfarande på skämt, ett typiskt Hollywood-slutord för en snabb produktion. Ingen kunde ana att repliken snart skulle bli ett av de mest citerade ekon som någonsin klingat genom filmhistorien.