Unikt för tidningen du läser just nu är kadern av erfarna och passionerade korrekturläsare. Du skulle bara se hur de inbördes diskuterar detaljer i mina krönikor! Jag är mycket tacksam för det engagemanget. Jag är så glad för deras insatser att jag inte klagar ens när de ändrar ”jympa” till ”gympa”, trots att det för mig är en enorm skillnad på dessa båda begrepp. Låt mig förklara.
När jag som 28-åring blev ansvarig för en motionspoliklinik för Stockholms studenter började jag också leda gruppträningspass på Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) för studenterna. Grunden fanns i det program jag satte ihop åt mig själv 1973 i Zürich för att läka en skada i min ländrygg. Passet byggde dels på motvilja mot vila och operation och tro på självläkning, dels på mina tankar om lust och effektivitet. Med hjälp av den funktionella rörelselära som jag studerat i Zürich hade jag satt ihop mitt första egna träningsprogram som inkluderade fler aspekter av att vara människa än bara de fysiska. Jag ville involvera själen också.
