Ebba Andersson slog ihop OS 2026 med en guldknock som hette duga. Inte ens kronprinsessan kunde hålla tillbaka tårarna när 28-åringen tog revansch för förra veckans stafettdebacle.
– Hade det inte varit för tröttheten hade jag kanske också fällt en tår, säger Andersson.
I tre veckors tid har hon fått se den ena lagkamraten efter den andra fira sina OS-guld. På spelens allra sista dag gjorde hon dem sällskap.
Ebba Andersson var förkrossande överlägsen när hon vann OS-femmilen – den historiska första på damsidan – och blev olympisk mästare för första gången. Sedan tidigare hade Frida Karlsson, Linn Svahn, Maja Dahlqvist och Jonna Sundling bärgat blågula guld i Val di Fiemme.
– Det har varit svårt att kontrollera känslorna efter målgång, säger Andersson medan Teseros skidstadion sakta töms på folk för sista gången de här vinterspelen.
Från mörker till guld
Guldmedaljen får hon först i samband med söndagskvällens avslutningsceremoni i Verona. Lystern i ögonen står dock i bjärt kontrast till den Ebba Andersson som vandrade genom intervjuzonen en dryg vecka tidigare. Då hade hennes jättevurpa i stafetten gjort att ett favorittippat Sverige fick nöja sig med silver.
– Då stod jag här och hade egentligen bara ett enda mörker i mig.
Hon tänker också på VM-femmilen i Trondheim för ett år sedan, när hon ramlade precis på slutet och missade pallen.
– Då var det också ett totalt mörker. Så det känns verkligen som en otrolig revansch.
Bara att komma till start var en seger, säger hon. Efter att förkylningar slagit ut både Frida Karlsson och Jonna Sundling var det bara Andersson och Emma Ribom (10:a till slut) som åkte femmilen för Sverige.
Väl ute på banan var 28-åringen i en egen klass. Norskan Heidi Weng hängde med i tre mil, sedan var även hon rökt. Segermarginalen skrevs till präktiga 2 minuter och 15 sekunder. Ner till schweiziska bronsmedaljören Nadja Kälin? 6 minuter och 40 sekunder.
Ramlade igen
Det var ett perfekt lopp, säger Ebba Andersson. Med undantag för när hon föll platt till marken vid skidbytet efter fyra av sju varv, då det nya paret hade bättre fäste än hon var beredd på.
– Och det trots att ledarna verkligen förberedde mig på att vallan kunde vara lite aggressiv. Men hugger det i så hugger det i, då går det ganska snabbt. Det var tur att det var tre varv kvar.
Kort efter det kom det avgörande guldrycket. På läktaren satt kronprinsessan Victoria och torkade tårarna, berörd av Anderssons uppvisning.
– Guldet betyder såklart jättemycket. Och hade det inte varit för den här tröttheten och tomheten, som brottades med den lilla energin som fanns kvar, så hade jag kanske också fällt en och annan tår, säger femmilsvinnare.
Först på upploppet kunde den blivande olympiska mästaren helt och fullt tillåta sig själv att njuta.
– Det var en fin stund att ta in. Det var många som verkade glädjas åt den här framgången, precis som jag själv.
