Ett vanligt synsätt i dag är att människans ovilja att gå emot gruppen har hjälpt oss att överleva sedan urminnes tider. Den som misshagade gruppen riskerade att lämnas åt sitt öde, något som kunde innebära livsfara. I modern tid är dock den slutsatsen minst sagt tvivelaktig och långt ifrån hela förklaringen.
Teorin är tilltalande, men jag har sökt flitigt utan att hitta någon forskningsrapport som faktiskt styrker den. Det väcker en intressant fråga: Varför vill vi så ogärna gå emot gruppens uppfattning om det inte historiskt har handlat om att bli utstött?
En möjlig förklaring är att det gör ont att bli exkluderad. Vi dör inte om vi hamnar utanför gruppen, men vi riskerar att isoleras socialt. Forskning visar att social exkludering aktiverar samma område i hjärnan, dorsal anterior cingulate cortex, som fysisk smärta. Det smärtar att bli exkluderad. Det är därför vi undviker det på samma sätt som vi undviker situationer där vi riskerar att få stryk.
