I helgen tog jag i en artikel upp frågan om en tredje väg, en kompromiss mellan avtal och ägande. Den kompromiss jag skisserade – frivillig överlåtelse av vissa strategiska områden mot investeringar – kräver just den typ av pragmatisk diskussion som nu drunknar i indignation. Jag befarar därför att de frågor som borde diskuteras inte får det intresse de förtjänar. I stället för att analysera säkerhetshoten i Arktis har samtalet reducerats till en moralisk reaktion på Donald Trumps utspel.
När SVT och SR går ut på stan och ställer retoriska frågor om Trumps tullar kan det inte längre betraktas som journalistik. Hatet mot Trump har blivit ett psykologiskt raster som skymmer de verkligt strategiska frågorna.
Låt oss därför för ett ögonblick lägga Trump åt sidan och enas om detta: hans uttalanden är häpnadsväckande och kontraproduktiva och gynnar sannolikt ingen – åtminstone inte den fria världen. De riskerar att förskjuta fokus från hoten från Ryssland och Kina i Arktis, samtidigt som de kan eskalera spänningar och undergräva förtroende. Denna aspekt är dock sekundär jämfört med de viktigare realiteterna.











