Vi gör som regel vad vi kan för att inte behöva träta med varandra, och ändå hamnar vi så lätt där. Kulturchefen tar ett krafttag i frågan och landar i den antike poeten Pindaros ord om att vi med lite hjälp kan vandra i ett förklarat ljus.
Även på avstånd kan relationer göra en mörkrädd. Hur står de ut med varandra? Varför bryter de inte upp, eller gör ett försök att på allvar reda ut sitt trassel? De kommer att ta livet av varandra! utropar en i parets vänkrets. På ett plan kan det te sig enkelt och fullt görligt, för det kan handla om småsaker som inte skulle kräva drastiska beslut eller åtgärder från endera av parterna. En kompromiss och problemet är löst; turas om att sköta tvätten, säg varannan vecka, skilda sovrum, separerade ekonomier, mindre umgänge med svärmor och ingen surströmming innanför husets väggar, och så vidare. I det ena ögonblicket en klarblå himmel och enighet, i nästa mörka moln och en sylvass ond spiral som leder rakt ned i avgrunden. Det är som förgjort!
Det heter ju att det är bådas fel om två träter. Men vad hjälper det? Dessutom är det ju fel. En del är hopplösa, andra definitivt än mer hopplösa. Lägg till att somliga träter liksom inom sig själva. Ena stunden gäller ett, i nästa annat. Haka på, eller skapa problem. Ett axiom i sammanhanget är att det alltid är den ene som bestämmer – medvetet eller omedvetet – hur den andre kan bete sig och inte bete sig. En man, säger vi, undviker sådant som han vet skulle innebära att hon blev galen och gjorde slut, medan hon vet var hon har honom (nämligen i sin makt) och därför kan bete sig hur som helst. På detta vis levs liv och fortgår relationer i ett slags ”låsta positioner”, år efter år. På detta vis gror ett självförakt hand i hand med föraktet för den andre. ”Jag väljer dig, för att du ska vara mitt fängelse. Och du väljer mig, för att jag ska vara ditt fängelse.” (En psykopat nosar upp sådana psykologiska mekanismer och utnyttjar dem till sin fördel.) En inre kamp tar vid, mellan att försöka acceptera sig själv – sin oförmåga, och den belägenhet som den medfört, det vill säga relationen – och en längtan bort, en längtan om att bryta sig loss, ta sig ur, bryta ny mark (som regel genom en tredje person). Ett nytt, frigjort jag! Finns över huvud taget ett sådant jag, frågar sig skeptikern. Eller rör det sig om en längtan bort från den man blev? De märkliga kasten, växlingarna, mellan närhet och distans, ömhetsbehov och kyla, intresse och likgiltighet, tycks bekräfta hopplösheten i varje romantisk ansats. Tankarna går lätt till allas vår Ulf Lundell, som för varje bok tycks ha tittat sig själv i spegeln och upptäckt ett nytt jag. Går det att leva lyckligt i alla sina dagar? Förstå, acceptera, glädjas åt att man finns, trots varandra, och dessutom tillsammans?
