Få konstnärer har med samma värme fångat sommaren som den spanske konstnären Joaquín Sorolla. Han är framför allt känd för sina tavlor av stränder med lekande barn, men började sin bana med helt andra motiv. Trots den stora spännvidden i hans konst förenas hans gärning av en speciell relation till ljuset.
Mycket lite är känt om Joaquín Sorollas barndom. Vad vi vet är att han och hans syster hamnade hos fosterföräldrar efter att deras föräldrar år 1865 dog av kolera, när Sorolla bara var två år gammal. I unga år började han skolas inom målarkonsten, och från 1878 studerade han på konsthögskola.
Sitt konstnärliga genombrott fick han 1884, och då med andra motiv än de strandmotiv som han i dag framför allt förknippas med. Genombrottet gällde hans avbildning av Pedro Velarde y Santiyán på dennes dödsdag den 2 maj 1808, under ett uppror mot Frankrikes invasion av Spanien. Sett till motivet är det en generisk slagfältstavla, men det som redan då utmärker Sorolla är hans behandling av ljus. Ljusskenet som syns på himlen är vagt, nästintill abstrakt, men det är det skenet som formar hela bilden. Till vänster på tavlan kommer människorna ut ur ett dunkel, medan ljuset kastar sitt sken åt höger. Människorna i målningens centrum – där vi finner vår hjälte – framstår som ljusets utkorade huvudpersoner. Santiyáns framsträckta hand visar på att det är han som är kapabel att motta det ljusa, vilket lika gärna kan gälla hans död som hans förmåga att åstadkomma förändring.
