När Lovisa Petterkvist anländer till Stockholm i Alfhild Agrells humoristiska dagboksroman från 1892 möter hon storstaden med både förvåning och skarp blick. Bakom de kvicka iakttagelserna döljer sig en satir över klasskillnader, kvinnoförtryck och tidens dårskaper – lika underhållande som klarsynt.
Med humorn som vapen och friska norrländska ögon tar sig Lovisa Petterkvist an storstadens alla möjligheter. Hon imponeras inte, men förvånas ibland över alla dårskaper hon möter. Boken ”Lovisa Petterkvist på resa i Stockholm och utrikes” kom ut första gången 1892 – det är en rolig bok att läsa, så rolig att den väckte uppmärksamhet när den kom ut; manliga recensenter tog för givet att det var en man som skrivit boken. (Kvinnor har ju ingen humor.) Så fel de hade – bakom pseudonymen fanns Alfhild Agrell, en författarinna som bland annat hade haft flera succéföreställningar på Dramaten.
Med boken om Lovisa Petterkvist låter Alfhild Agrell Lovisa säga en massa sanningar både om tiden och om människorna. Lovisa är inte bara rolig, hon är vass och klarsynt. ”Man får mycket att tänka på medan man har roligt”, skriver Ebba Witt-Brattström bland annat i sitt efterord. Instämmer!














