De svenska storbankerna lever fortfarande mycket gott på den gratislunch som Riksbanken bjöd dem på när den började skruva upp styrräntan när inflationen tog fart under 2022. Någonstans kan man undra vad vi som normalkunder har dessa storbanker till. Åtminstone gör jag det.

I fjol lyckades jag (nästan) släcka ner ett av mina bankengagemang. Det var Nordea som jag slingrade mig ur. Jag blev kund där när banken fortfarande hette PK Banken i mitten av 1980-talet. Varför det blev just den vet jag inte riktigt; de kan ha haft någon studentkampanj på Handelshögskolan som sög in även mig. Mitt ex hade också sina penning- och aktieplaceringar hos det som då blivit Nordbanken, så det bara blev så. Hennes far hade suttit i lokalstyrelsen för Gotabanken i Falun, som ju i samband med finanskrisen blev ett med Nordbanken och sedermera Nordea, när fusionen med finländska Merita, danska Unibank och norska Kreditkassen blev klar år 2000.

Det fungerade bra. Vi hade en ganska barsk men mycket rekorderlig bankkvinna, Marianne, som höll ordning på två vad gäller administrativa sysslor ganska till väldigt mediokra individer. Marianne gick emellertid i pension och de organiserade om på kontoret. Vi blev så kallade private banking-kunder. Det var en ganska värdelös tjänst, förutom att de hade någon lounge på Arlanda som man kunde få tillträde till om man händelsevis skulle råka befinna sig där. Deras så kallade spartips var inte mycket att hänga i någon julgran. Och när Falukontoret skickade ett undertecknat grattiskort till vår yngste son som fyllde ett år var måttet rågat. Vi, eller åtminstone jag, skulle byta bank. Det gjorde jag, men det tog mer än 20 år innan jag fick ändan ur vagnen och helt avslutade relationen med Nordea. Det gällde en aktieinlösen som de skulle administrera, och enligt mig hade stängt ett par dagar före företagets angivna sista inlösendag.