Är privata aktörer bäst lämpade som utgivare av moderna betalningslösningar som stablecoins? Eller är det staten och dess centralbank – i Sverige Riksbanken – som är mest lämpad? I takt med att våra liv blivit allt mer digitala har frågan blivit alltmer akut. Åsikterna går också isär. Mariana Burenstam Linder har på dessa sidor förespråkat privata aktörer som den bästa lösningen, men fått gensvar av Per Lindvall som ansett att Riksbanken är den mest naturliga aktören – kanske eftersom han menar att betalningsmedel sannolikt är ”naturliga monopol”.
Båda perspektiven har sina meriter. Programmerbara digitala pengar kommer till exempel att kunna användas för totalitära ändamål, vilket tycks vara Linders främsta farhåga. Lindvall menar att det vore bättre om denna infrastruktur står under demokratisk kontroll, i stället för att outsourcas till privata företag. Men kanske finns andra viktiga perspektiv?
Under det förra året förbjöd USA:s representanthus införandet av centralbanksvalutor (mot Lindvalls resonemang). Landet har emellertid samtidigt främjat utvecklingen av privata stablecoins (enligt Burenstam Linder).
