När man går i skogen så här års är luften fylld av välljudande sång i alla tonarter från ett myller av sångfåglar. Ofta är de svåra att se – men man kan inte undgå att höra dem.
Några känner jag igen, som bofinkens tsitsitsitsjatsjatsoritiu-tsiptsiptsip. Min pappa, salig i åminnelse, kände igen många fler och kunde direkt höra vad som rörde sig i skogen. Själv måste jag fuska och använda en app i telefonen för att identifiera alla utom de allra vanligaste.
Alla jordens 11 000 fågelarter har svenska namn. Vissa namn är det uppenbart var de kommer ifrån, som rödhaken med sin röda haka eller lövsångaren som sjunger bland löven. Många namn är onomatopoetiska – ljudhärmande – som korp och kråka. Korpens korrr-korrr-korrr är inget att ta fel på, inte heller kråkans kraaa-kraaa. Men korpens namn är ganska nytt, nybildat på svenska. På andra nordiska språk, liksom på fornsvenska, heter korpen ungefär ravn, och så hette den också på fornsvenska. Korpens äldre namn lever kvar i flera svenska ortnamn, som Ramsele och Ragunda. Ravn går tillbaka till urgermanska hrabnaz, som i sin tur kommer från protoindoeuropeiska krobʰ- och där är vi tillbaka i det ljudhärmande.
