Det är svårt att på rent språkliga grunder definiera vad som är ett språk. Det vanligaste kriteriet handlar om ömsesidig begriplighet – men där finns en bred gråzon där talare av olika varianter halvt om halvt förstår varandra. Jag förstår danska hyggligt, bättre än jag förstår vissa svenska dialekter – ingen nämnd och ingen glömd – men danska betraktar vi ändå som ett annat språk. Talesättet i rubriken, att ett språk är en dialekt med egen armé, är bara till hälften ett skämt. Det är verkligen mycket politik och nationalism som avgör vad som betraktas som olika språk.
Kinesiska ”dialekter” kan skilja sig från varandra lika mycket som svenska och tyska, men Pekings politiska linje är kinesisk enhet. Likaså är det inte självklart att en arab från Saudiarabien förstår marockansk arabiska. Och i Moskva hävdas att det inte finns något separat ukrainskt språk, bara en rysk dialekt – samtidigt som Moskva klagar över att rysktalande diskrimineras i Ukraina.
Å andra sidan finns det många exempel i världen på grupper av språkvarianter som egentligen kunde ha kallats dialekter av samma språk men där varje variant har sin egen armé, och därför betraktas dialekterna som olika språk. Svenska, norska och danska är ett närliggande exempel. Om Kalmarunionen hade bestått hade vi alla talat dialekter av skandinaviska.
