Till sommaren fyller författaren Astrid Flemberg-Alcalá 80 år. Hennes litterära gärning kännetecknas av ett nyktert betraktande av ämnen som rör omsorg, sjukdom, minne och familj. Låt oss titta på hennes sju böcker, som sträcker sig från 1980 års ”Causa socialis” till 2013 års ”Alltid nu”.
År 1979 vann Astrid Flemberg-Alcalá en skrivtävling som utlystes av bokförlaget Rabén och Sjögren. Uppgiften var att skriva om sin vardag, vilket är vad Flemberg-Alcalá gör i sin debutroman ”Causa socialis”. Ett latinskt namn, som betyder ”av sociala skäl”, och som är ett begrepp för mestadels gamla patienter som behöver omvårdnad av sociala skäl snarare än för att de är sjuka. Denna bok beskriver hennes liv som sjuksköterska.
Omsorgen utgör genomgående en röd tråd i hennes författarskap, och redan i debuten ser man en karaktäristisk lågmäldhet som senare i författarskapet kommer att öppna upp för mer explicita existentiella ämnen. I slutet av denna debut skriver hon om hur en depression skapade en mottaglighet hos henne för andras lidanden, och hur detta visade henne vad som är tillvarons egentliga beskaffenhet. Kanske som när någonting trasigt skärper vår syn, och därigenom blottar nya sidor av verkligheten. Flemberg-Alcalá har en naturlig empati för de utsatta, och även om hon ofta skildrar människor som är tillräckligt starka för att ta hand om andra, är det denna empati och denna vilja till att få syn på de mest marginaliserade människorna som står i centrum.
