I dag är det inte många som läser Rudyard Kipling. Redan innan han gick bort började hans anseende sjunka. Han är inte helt bortglömd, men hans utvecklande av novellkonsten nämns sällan i samband med exempelvis författare som Maupassant, vilket måste betraktas som orimligt.
I dag är det få, både bland litteraturvetare och bland allmänhet, som läser något annat ur Rudyard Kiplings produktion än ”Djungelboken” (1894). Det faktum att han fick Nobelpriset 1907 har inte varit till någon större hjälp vad gäller hans litterära anseende. Redan innan han gick bort 1936 började hans stjärna dala, men det har funnits de som klokt nog har försökt sig på att återupprätta det. En av dem är T.S. Eliot.
Fem år efter Kiplings bortgång skrev Eliot introduktionen till antologin ”A choice of Kipling’s verse” (1941). Eliot skriver: ”Ordets gåva, en fantastisk nyfikenhet och iakttagelseförmåga, en underhållares mask, och utöver det en märklig förmåga att överföra budskap, en gåva så förvirrande när vi blir medvetna om den att vi aldrig är säkra på när den inte är närvarande – allt detta gör Kipling till en författare som är omöjlig att helt förstå och fullständigt omöjlig att förringa.”
