Den brittiske författaren Charles Dickens kortroman ”En julsaga” är en berättelse om hur individuell godhet och bättring kan leda till samhälleliga förbättringar. Den innehåller därför en tidlös läxa som många av dagens västliga politiker borde ta till sig, skriver USA-experten Anders W. Edwardsson.
Julen är en fantastisk tid. Precis som världen är en fantastisk plats. Eller borde vara, i alla fall. För den senare tycks, med en tragisk regelbundenhet, drabbas av en förbannelse: griniga figurer som huvudpersonen i Charles Dickens saga, Ebenezer Scrooge, som inte nöjer sig med att själva vara missnöjda utan känner ett kall att förstöra för alla andra.
Överförd på politikens värld blir Scrooge en galjonsfigur för den typ av politiker, intellektuella och andra som, i stället för att bara vara gnidiga i det lilla, i det stora avfärdar historiska lärdomar, sunt förnuft och traditioner som trams, tacksamhet som naivitet och framsteg som illusioner. Deras främsta bidrag till det offentliga samtalet är kort och gott att grymta om varför allt är sämre än vi tror – och varför just bara de insett sanningen och vet vad som måste göras.
Under de senaste tvåhundra åren har mänskligheten gjort framsteg på en skala som saknar historiskt motstycke.
Det senare kunde möjligen vara sant om världen faktiskt höll på att falla samman. Men verkligheten är den rakt motsatta. För under de senaste tvåhundra åren har mänskligheten gjort framsteg på en skala som saknar historiskt motstycke. Fattigdom har i praktiken avskaffats i väst, sjukdomar besegrats, livslängden fördubblats och teknisk och annan utveckling skapat möjligheter som tidigare generationer och inte ens antikens kejsare kunnat föreställa sig.
I synnerhet västvärlden har gått från massfattigdom till ett välstånd som i dag tas så självklart att det inte längre uppfattas som en prestation. Ja, enligt vissa ideologer har alla förbättringar tvärtom mest bara skapat kriser, klimatångest och andra problem. Politiken är därför numera dystrare och mer krisartad än någonsin. Retoriken är apokalyptisk, konfliktnivån skyhög och framtiden målas i mörkare färger än under världskrig och kärnvapenhot.
Förklaringen till denna absurda verklighetsuppfattning står att finna hos dessa moderna Scroogefigurer: människor med vansinniga idéer, utopiska fantasier och en sjuklig misstro mot de institutioner och tankesätt som en gång möjliggjorde framgången. Därför vore det inte för mycket begärt att hoppas på att merparten av västvärldens ledare, såhär lagom till jul, kollektivt får besök av de tre andarna från Dickens saga.
Den första som uppenbarar sig är liksom i originalet Gångna Julars Ande. Men han liknar i denna nya version Edmund Burke, den moderata framstegsvänlighetens fader, vars blick kombinerar respekt för tradition och förståelse för förändringars nödvändighet och möjligheter. Utan åthävor tar han våra politiker med på en exposé genom 1800 och 1900-talen. De ser hur västliga samhällen utvecklas, rättsstater växer fram, hur kapitalism, demokrati och innovationer tar generation efter generation i land efter land ut ur äldre tiders misär. De ser fabriker bota svält, elektricitet ersätta mörker och hur politiska och andra institutioner minskar sin makt i stället för att dyrka den.
Burkes ande påpekar därtill det avgörande – att framstegen inte byggde på att man rev ner allt gammalt, utan på att man bara gjorde sig fri från skadliga idéer medan man bevarade det goda och nödvändiga som fungerade. Moderation i politiken. En realistisk människosyn som premierade dygder och bestraffade oskick. En optimistisk form av guds och auktoritetstro som gav människor mening, ansvarskänsla och incitament att ta hand om och sköta sig själva i stället för att klaga och kräva mer av andra människors pengar. Bestående framsteg, förklarar anden, är evolutionära, inte revolutionära.
Därefter bleknar Burke bort och ersätts av den Nuvarande Julens Ande, som framträder i en grinig Karl Marx-liknande gestalt. Och till skillnad från i Dickens original är denne ande inte jovialisk, utan sträng, didaktisk och obarmhärtig. Han predikar domderande om det onda i allt det positiva de just sett. Han visar hur utopister och civilisationspessimister successivt förkastar idéer och institutioner som skapar framgång. Han presenterar socialism, kommunism, fascism och andra former av kollektivism som förnuftiga alternativ till den frihetliga ordningen – men tiger om hur de istället för jämlikhet och överflöd bara levererade fattigdom, massdöd och krig.
Politikerna börjar nu inse att resultatet blivit en västvärld som först urholkades kulturellt och intellektuellt och därför nu lider av låg tillväxt, hög arbetslöshet, krackelerande välfärdssystem och internationella spänningar.
Marxanden stoppar inte med 1900-talets katastrofer. Han visar även hur kritikerna av det västliga framgångskonceptet inte ens efter kalla krigets slut gav upp, bara bytte språk och strategi. Under täckmantel av politisk korrekthet, multikulturalism, kulturrelativism och pjoskig kriminalpolitik, i stället för tillnyktring, har nedmonteringen fortsatt efter 1989. Straffbeskattning av nytänkande fortsätter. Massinvandring uppmuntras. Behovet av assimilation och kulturell enhet avfärdas som rasistiskt. Och varje invändning mot det som sägs på stats-tv stämplas som omoraliskt. Samt mycket mer.
Politikerna börjar nu inse att resultatet blivit en västvärld som först urholkades kulturellt och intellektuellt och därför nu lider av låg tillväxt, hög arbetslöshet, krackelerande välfärdssystem och internationella spänningar. Europa framstår som ett särskilt varningsexempel fångat i en permanent kris till följd av EU:s beskattnings, reglerings och övervakningsiver. Samtidigt har decenniers önsketänkande om att krig tillhör det förgångna lämnat kontinenten militärt och mentalt oförberedd på att Vladimir Putin ser deras naivitet och skadliga politik som en chans för att återupprätta Storryssland. Men politikerna fortsätter ändå att tveka.
När Marxanden försvinner blir dock rummet kallt, när Kommande Julars Ande dramatiskt träder fram ur skuggorna. Han är svår att närmare identifiera; han liknar liksom i Dickens saga Liemannen, men under hans röda huva syns bara ett yvigt, blont hårsvall. Och han säger ingenting. I stället tar han ledarna med till en framtid som ännu kan undvikas – men bara om kursen snabbt ändras.
De ser nu samhällen präglade av fattigdom, etniska motsättningar och städer där fattigdom och kriminalitet är vardag. Vanligt folk har tvingats beväpna sig inte bara mot brottslingar utan mot poliser, som jagar dem för att ha uttryckt politiska klagomål på Facebook, och islamister, som drar folk inför shariadomstolar för hädelser som att äta julskinka. Och till slut tar anden dem till en mörk kyrkogård och pekar mot en bortglömd gravsten med texten: ”Västerlandet – tog sitt liv 2030.”
Efter detta vaknar de västerländska ledarna, skakade, svettiga – men plötsligt klarsynta. På självaste juldagen kallar de därför till extra regeringsmöten. Order ges om att sänka skatter på arbete, främja sparande, uppmuntra personligt ansvarstagande, skapa ordning och reda i skolorna, avskaffa tillväxtskadliga regleringar, skärpa straffen för tunga brottslingar, anställa fler poliser, sparka mångfaldsdirektörer, kommunikatörer, klimatexperter och andra ideologiska överstepräster. Och den nya Betlehemsstjärnan för färden mot framtiden blir åter enkel: bevara det goda, bekämpa det onda, förlita dig på sunt förnuft i stället för teorier drejade av griniga gubbar som tror att de vet bäst!
När vanliga människor får höra om detta blir de först chockade. Sedan blir de glada och tacksamma. För det är uppenbart att även i politiken så är en hurring ibland det enda som biter för att få folk att fatta vad som fungerar – eller åtminstone att inte medvetet fortsätta göra det rakt motsatta.
Med detta önskar jag läsaren en God Jul!
