Förlaget Natur & Kultur har givit ut Bertrand Russells klassiker ”Västerlandets filosofi”. En av 1900-talets mer hyllade filosofer som 1950 även tilldelades Nobelpriset i litteratur. En utmärkelse som recensenten menar går att diskutera.

Flosofins historia har i sig blivit ett filosofiskt ämne. Vilken är essensen av de filosofiska frågorna, och vilka filosofer undersökte denna fråga på ett tillfredsställande sätt? I Bertrand Russells mastodontverk ”Västerlandets filosofi” förklarar han filosofin som en tankemässig verksamhet som ligger mellan teologin och vetenskapen. Han avslutar boken med att förklara den analytiska filosofin, som var den gren av filosofin som han själv tillhörde. Han beskriver hur denna inriktning ser ”den logiska analysen” som filosofins primära uppgift och att man med dess hjälp vill distansera sig från ”känslotänkande”, rensa ut det teologiska ur filosofin och inte låta lärorna om natur och etik gå in i varandra. Om man däremot ser filosofi som något som bestäms i sitt gränsland mellan teologi och vetenskap är frågan vad den blir om den kapas från ett av sina gränsländer.

Det är helt klart ett imponerande arbete Russell gjort, där han inte bara går igenom en stor mängd filosofer utan placerar dem också i ett historiskt sammanhang. ”Västerlandets filosofi” är uppdelad i tre delar, som kan sammanfattas under rubrikerna antiken, medeltiden och den nyare tiden. Det hedrar Russell att han har ger medeltidsfilosofin ett så stort utrymme, för denna era blir ofta marginaliserad när filosofins historia diskuteras, vilket är olyckligt, då det är en central och långvarig tid i tänkandets historia. Russells utgångspunkt då han undersöker ”den mörka eran” är dock inte lika positiv. Han skriver: ”Tänkande människor under hela denna period levde i en djup bedrövelse över att denna värld var en jämmerdal, som endast kunde uthärdas i hoppet om ett bättre kommande liv”.