I den tionde delen av artikelserien om de politiska ideologierna har vi kommit till nationalsocialismen, ett idésystem där rasen sätts i människans ställe. För att få ett grepp om ideologin tittar vi på tredje rikets samlade filosofer, Adolf Hitlers ”Min kamp” och hur nationalsocialisterna betraktade djur och natur.
Nyligen utkom den norske idéhistorikern Nils Giljes bok ”Hitlers filosofer. Filosofi och nationalsocialism i tredje riket”. Även innan Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet fick makten i Tyskland 1933 lockade ideologin många filosofer, vilket enligt Gilje inte primärt hade sin grund i opportunism utan i filosofisk övertygelse. Liksom fascismen var nationalsocialismen en ideologi som ansågs erbjuda en tredje väg, bortom den liberala kapitalismen och den marxistiska socialismen.
Ett mönster i denna artikelserie har varit att politiska riktningar är sprungna ur en nation. Ofta har anhängarna av ideologierna haft universalistiska anspråk, och därför har de inte riktigt varit medvetna om sina idéers ursprung. I nationalsocialismen möter vi kanske det motsatta problemet – det är en ideologi där man konsekvent kritiserar det universalistiska och försöker lokalisera det mesta av värde till Tyskland eller den ariska rasen. Nationalsocialistiska tyska filosofer hade naturligtvis en guldgruva att gräva ur och ställde den tyska idealismen mot den franska subjektivismen.













