För 50 år sedan hade ”Den lilla flickan i huset vid vägens slut” premiär. Filmen följer en föräldralös flicka som försöker freda sig mot en grym och gränslös vuxenvärld. En berättelse om övergivenhet och om att våga stå upp för sig själv.
I den oförtjänt bortglömda filmen ”Den lilla flickan i huset vid vägens slut” har symbolerna bara en tunn slöja över sig. Här finns de flesta arketyperna, såsom att vår huvudperson symboliserar det eviga barnet, en källare det fördolda och en man ondskan. Vi får följa 13-åriga Rynn som bor ensam i ett hus utanför ett inskränkt litet samhälle. Skälet till att hon inte har några föräldrar är inledningsvis okänt. Trots sin ensamhet klarar hon sig ganska bra, vilket gör henne till något av en Pippifigur, bortsett från att hon saknar Pippis fysiska styrka. Hon visar dock prov på stor intelligens och mognad, vilket får henne att fråga: ”Hur gammal måste man bli innan man börjar behandlas som en person?”
Vuxenvärlden tar inte lätt på att Rynn bor ensam, vilket gör att hon tvingas hitta på diverse ursäkter för att hennes far inte är anträffbar. En av de vuxna är mrs Hallet, som dör i en olyckshändelse under ett besök hos Rynn. Eftersom anmälan till polisen skulle omintetgöra Rynns möjligheter att bo kvar i huset gömmer hon kroppen. Kvinnans vuxne son Frank, som har mörka motiv, blir en återkommande besökare.










