Om man skulle ta och göra ett preliminärt bokslut över sitt läsande liv? Det verkar vara på modet nu. I mitt fall finns inget fantastiskt rafflande att berätta, men kanske en och annan kan känna igen sig en smula.
Ni reagerar kanske på ordet bokslut? Ni tänker förstås: ”Han är ju bara 71, och bör, om Gud är nådig, ha många läsupplevelser kvar.” Jodå, men jag tyckte att ordet ”bokslut” blev kul, plus att jag måste erkänna att jag numera läser om mina favoriter i stället för att utforska det senaste. ”Röde Orm” av Frans G. Bengtsson läser jag till exempel ungefär vart femte år. Dåligt minne kan vara bra att ha ibland; boken har nyhetens behag varje gång jag läser den.
Den tidiga barndomen bestod förstås av Elsa Beskow, men då var det min mamma som läste för mig. Men så där i åttaårsåldern när jag lärt mig avkodningens invecklade konst, det vill säga blivit läskunnig, fastnade jag ganska direkt för det lilla trollet Hoppsan. Författare var Ester Ringnér-Lundgren, och böckerna om Hoppsan och hans vänner uppgick till 21 till antalet, varav jag nog läste de flesta. Tryggt och gemytligt, där det enda orosmomentet var Skvallerina, ”den försmädliga skatan, som alltid ville ställa till förargelse för Hoppsan och hans vänner”.










