När jag under en tid på 1990-talet arbetade som nyhetsreporter på TV4 blev jag ganska omgående kommenderad av redaktionschefen att underkasta mig behandling hos en talpedagog. Min gnällbältesdialekt ansågs vara alltför framträdande och måste slipas bort för att inte plåga tittarna. Det gick vägen till slut, men det blev rätt många sittningar med den tålmodige talpedagogen. Men det där är tre årtionden sedan, och numera verkar man i nyhetsprogram inte vara över sig noga med hur reportrar eller studiopersonal pratar. Satsningen på mångfald har inneburit att man ofta hör märkliga betoningar av orden, och satsmelodierna kan göra det tämligen svårt att uppfatta vad som egentligen sägs.
Men det är inte bara en fråga om att nyheter och andra program ska vara begripliga för tittare och lyssnare – det gäller faktiskt något ännu viktigare. Om public service och stora medier inte är så noga med hur det pratas i tv, radio och poddar undergrävs svenskan som språk, för att till slut upphöra att utvecklas, sedan förtvina och till sist försvinna.
Nu kan det här låta överdrivet, men av Europas ungefär 200 inhemska språk betraktar Unesco 60–100 som hotade och 20–40 som allvarligt hotade.
