Einar Askestad välkomnar idén om en svensk kulturkanon men riktar hård kritik mot regeringens lista. Han menar att en kanon alltid finns naturligt genom de verk som överlever tack vare sin kvalitet, men att kommittén bakom förslaget har en ”kulturmarxistisk” syn som betonar sociala och politiska kontexter istället för konstnärliga kvaliteter.
Han framhåller att konst av hög klass står över tidens politiska och sociala villkor och att stor konst berör på djupet. En kanon som väljer verk på andra grunder än kvalitet är enligt honom ingen riktig kanon.
Askestad ifrågasätter också att samhällsfenomen som pappaledighet eller lagtexter inkluderas, vilket han beskriver som ”bisarrt”. Han menar att detta reducerar kanon till ett politiskt projekt, snarare än en samling av de främsta konstnärliga och kulturella mästerverken.