Hur ska jag som skribent tilltala dig som läsare? Ska jag kalla dig du, eller ska jag kalla dig ni? I modern svenska går det bra att säga du i de flesta sammanhang, och i fornsvenska gick det också bra med þu. Du-reformen är en återgång till våra rötter.

Men vägen från vikingatidens þu till dagens du är lång och snårig. Pluralformen ni spelade en central roll i kringelvägarna, men var inte den enda spelaren. Ni har sitt ursprung i en misstolkning; den fornsvenska pluralformen var I, som kombinerades med verbändelsen -en, som i ”Och varen I fruktsamma och föröken eder” (1 Mos 9:7, 1917). När verbens pluraländelser slutade användas omtolkades ”varen I” till ”var ni”. Ändelserna började försvinna i tal från 1600-talet, men föll bort i skrift först i mitten av 1900-talet.

Med början på 1200-talet kunde pluralpronomenet I – och efter hand ni – användas i artigt tilltal uppåt i samhällshierarkin – vanligt folk till adel, och även barn till föräldrar. På den gustavianska tiden fick niandet ett uppsving – inspirerat av franska vous under Gustav III:s frankofila inflytande – men ni tappade snart sin lyster och betraktades i mitten av 1800-talet som direkt oartigt. I stället började titlar användas allt mer i tilltal, särskilt till personer som hade fina titlar. Ju finare titel den tilltalade hade, desto mer kränkt blev han över att tilltalas med ett simpelt ni som dolde hans illustra ställning.