Vad händer? Kändisarna du såg upp till och som höll fanan högst i kampen mot vuxenvärlden börjar plötsligt förklara hur lata och bortskämda dagens ungdomar är. Kompisarna som var kreativa genier fulla av nyskapande idéer börjar fylla sociala medier med nostalgiska inlägg om hur mycket bättre det var förr. Arbetslivet. Musiken. Filmerna. Kärlekslivet. Ja, i princip ALLT var bättre förr. Hur är det möjligt? Är vi programmerade i vårt dna att med åldern hemfalla åt nostalgi och ungdomsförakt?
Det smög sig på mig. Insikten om att något inte stämde. Hur kunde krönikören, som utmanade hela vuxenvärlden, plötsligt när personen började driva eget företag kräva att ungdomarna skulle hålla truten och koka kaffe till svältlön de första åren i sitt yrkesliv? Varför började den geniala nyskapande reklamkreatören posta gnälliga inlägg om hur bra reklamen var förut och hur dålig den är nu? Har naturen gett oss uppgiften att bli motståndare till förändring och förvandlas till bakåtsträvande nostalgiker när vi passerat en viss ålder? Ligger det i vårt dna? Det vore inte helt ologiskt med tanke på att om hela världen rusade på som hormonstinna 20-åringar utan reflektion och erfarenheter skulle det förmodligen barka åt skogen.
Jag beslöt mig för att reda ut saken. Jag bokade helt enkelt tid hos legitimerade psykologen Margareta Berggren. Hennes klarsynthet och rättframhet hade imponerat på mig på en ledarskapsutbildning. Min tanke var inte terapi utan diskussion om åldrandets psykologi (att det sedan visade sig att terapi var välbehövligt på grund av obehagliga händelser i yrkeslivet är en annan historia). Efter några samtal kring mina frågeställningar ställde jag till sist frågan om vi är genetiskt programmerade att bli skeptiska till förändring när vi blir äldre, bara för att det måste finnas en motvikt till allt framåtskridande och alla nya idéer så att det inte spårar ur. Margareta Berggrens svar var ett rungande NEJ. Hon menade att det är varje människas plikt att vara nyfiken hela livet. Punkt slut.
