Höstterminen inför valåret 2026 har inletts. Tidösamarbetet ställde upp sig framför Ringhals för att kunna visa på att det går framåt i kärnkraftsfrågan, som man investerat mycket politiskt kapital i. Men samtidigt har det uppmärksammats att både arbetsmarknadsministern (L) och vice statsministern (KD) nyligen tagit konflikt med sina regeringspartners.
På den rödgröna sidan tycks Nooshi Dadgostar (V) nu göra ett försök att sticka hål på den böld som hennes mer radikala vänsterfalang har utvecklats till. Det måste rimligen ses mer som ett sätt att signalera regeringsduglighet gentemot övriga partier i blocket än ett utslag av fruktan för att de petade ledamöternas framtoning utgör någon kvarnsten för partiets egna röstsiffror.
Ett sätt att se på de mindre partiernas dilemman inför valåret är att de tycks motsatta: KD och L behöver bråka lagom mycket med sina koalitionspartners för att profilera sig och därmed rädda sig kvar över spärren. V, C och MP å sin sida behöver utforska möjligheten att bli tillräckligt sams inbördes och även övertyga S om att de bör vara med i ett regeringsunderlag.
