Rubriken kan verka provocerande. Uppenbart finns det svenska medborgare som är muslimer. Till och med etniska svenskar som är konvertiter till islam. Men vad utbildningsministern och L-ledaren Simona Mohamssons senaste buzzword syftar på är endera en enhörning eller ett försök att blanda bort korten.
Det kan verka som hårklyveri, men i Mohamssons lyckade plantering av begreppet – via en artikel på doku.nu – finns den fatala blinda fläcken i den svenska debatten om islam sammanfattad. Så länge den inte adresseras kommer olika sidor att fortsätta att tala förbi varandra – kanske medvetet, eftersom det inte är säkert att de olika sidorna vill vara helt öppna med sina egentliga avsikter.
Den blinda fläcken kan sammanfattas så här: Endera vill politikerna att islam i Sverige på sikt ska bli något helt sekulärt, en kulturell accessoar, och därmed inte en religion, eller så opererar man under vanföreställningen att svenska liberaldemokrater kan diktera ovanifrån hur en världsreligion ska utvecklas, om så bara i Sverige.
Bakom hela den här blinda fläcken finns ett stort mått av politisk oro, beröringsskräck och tvehågsenhet.
Mohamsson tycks, av artikeln att döma, komma från det förstnämnda hållet. Hon skriver bland annat så här: ”Det är en bärare av traditioner och sedvänjor som följer med i vardagen. Ett slags blågul islam där religionen ses som en privatsak, och inget som ska vägleda eller styra hela samhället.” Vad hon talar om här är sekulära personer från muslimska länder. Kallar man det ”islam” förvirrar man faktiskt bara debatten
Att en enda av dessa sekulära ”kulturmuslimer” skulle ha startat en enda moské eller uttalat islamisk förening och fått statlig backning och finansiering får hållas som oerhört osannolikt. Alltså innefattas troligen inte en enda av de organiserade uttryck för islam som finns i Sverige i dag i Mohamssons förmenta ”blågula islam”.
Kan en islam som fortfarande är en religion men samtidigt västliberalt värdegrundskompatibel tänkas uppstå? Inget är omöjligt, men det finns åtminstone inga exempel värda att peka på. Ett slags ”svenska kyrkan”-islam, alltså en islam som helt och hållet underkastar sig den moderna svenska statens värdegrund (och vars relation till den ursprungliga religionen kan ifrågasättas) finns det ytterst få exempel på i världen. De som medier försökt lyfta fram har sannerligen varken sett organiska eller inflytelserika ut.
Vad som finns är exempel på stater i majoritetsmuslimska länder som bättre tycks kunna balansera islam med modern liberaldemokrati. Men dessa erbjuder inga meningsfulla vägar framåt mot en ”blågul islam”. Dessa länder är redan djupt rotade i islamisk kultur, till skillnad från Sverige, och har helt andra sedvänjor och oskrivna regler.
Efter den senaste uppmärksammade händelsen med en imam i Kristianstad som tycks ha instruerat församlingens män i att slå sina fruar gick Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson Lawen Redar ut och talade om ”demokrativillkor” och ”årliga granskningar” av religiösa samfund och organisationer som får stöd av staten. Det kan låta vällovligt, men egentligen är det en dimridå. Endera ställer man tandlösa krav som inte har någon effekt, eller så ställer man krav som organisationerna inte har några avsikter att efterleva andan i, och gör upp lite snyggt under bordet om hur man måste agera för att undvika skandaler.
Bakom hela den här blinda fläcken finns ett stort mått av politisk oro, beröringsskräck och tvehågsenhet, men också troligen hos vissa en rätt så anmärkningsvärd liberaldemokratisk chauvinism. Bärarna av denna utgår ifrån att varje människa inom sig hyser en liten liberaldemokrat som alltid under de rätta omständigheterna kommer att ta överhanden och visa sig vara människans sanna jag. Denna chauvinism är enda förklaringen till hur man faktiskt skulle kunna tro på att en majoritet troende muslimer i Sverige genuint skulle offra sina värderingar och anamma de svenska. Självklart skulle inte dessa liberaldemokrater göra det omvända om de flyttade till Saudiarabien eller Pakistan.
Hela diskussionen om huruvida man kan skilja på islam och islamism, och på vilka sätt islam skiljer sig från kristendomen som religion betraktad, förblir akademisk och förvirrad om man inte ärligt deklarerar hur man ser på dessa frågor. Men att börja tala krasst klarspråk – det vill säga peka på svenska kyrkan och säga till alla troende muslimer att ”det där är er framtid, gillar ni det inte kan ni åka härifrån” är det nog få politiker som har mage för i dag.
