För någon vecka sedan gick jag tillsammans med tidningens förste musikkritiker Magnus Löwendahl och såg den förstklassige organisten Mattias Wager framföra ett Bachprogram i S:t Jacobs kyrka i Stockholm. Jag mindes återigen en av de saker som för mig gör J.S. Bach till tidernas störste kompositör: Om framförandet är bra nog, så vet jag att jag alltid kommer att bli överväldigad av musiken. Inte bara ”inte besviken” eller ”nöjd”, utan överväldigad.
Ett mycket litet antal kompositörer har den här fantastiskt höga lägstanivån, där i stort sett allt som bevarats från deras penna är mästerligt. Betydligt vanligare är att kompositörer har bra och mindre bra, kanske rentav misslyckade verk. En del riktigt kanoniska verk kan komma från kompositörer som kanske inte lyckades komponera något annat av så betydande kvalitet.
Detta väcker frågor kring vad ett framgångsrikt konstnärligt uttryck egentligen är och varifrån det kommer. Det tycks inte bara vara en fråga om grundkompetens – åtminstone inte när det kommer till det som vi betraktar som verkligt hög kvalitet. Ett antal faktorer verkar behöva stråla samman. Stjärnorna behöver stå rätt, som det heter.
