Franklin D. Roosevelts New Deal brukar hyllas som programmet som räddade USA ur den stora depressionen. Men bakom den etablerade berättelsen finns en betydligt mörkare historia om konfiskerat guld, statlig maktexpansion och prisregleringar. Frågan är om politiken lindrade krisen eller gjorde den både djupare och längre. Del 2 av 3. Första artikeln kan läsas här.
President Herbert Hoover blev syndabocken i väljarnas ögon för den branta konjunkturnedgången under hans mandatperiod, även om skulden inte enbart låg på honom, och han förlorade valet 1932 stort mot den karismatiske demokraten Franklin D. Roosevelt. Många menade att Hoovers interventioner i ekonomin inte hade hjälpt för att bota depressionen; tvärtom eskalerade den i och med att Hoover och kongressen agerade. En logisk slutsats hade varit att rulla tillbaka alla nya regleringar, låta priser och löner anpassa sig till den nya verkligheten och låta marknadens aktörer omallokera resurser till en mer lönsam konfiguration – precis som gjorts i alla tidigare lågkonjunkturer i USA:s historia. Men nya ekonomiska åsiktsvindar blåste, och Roosevelt lyckades förankra bilden av Hoover som en passiv president med undermåligt ledarskap. Roosevelts budskap om mod, ett aktivt ledarskap och en då vag formulering av en ny giv (New Deal) gav honom en klar seger i presidentvalet.
Lördagen den 4 mars 1933 svors Franklin D. Roosevelt in som president, precis när den stora depressionen var som värst. Hoover hade i alla fall nominellt varit för en begränsad inblandning av staten i ekonomin, men några sådana spärrar hade inte Roosevelt. Han var inspirerad av progressiva tänkare, bland andra släktingen och tidigare presidenten Theodore Roosevelt, och såg den stora depressionen som den fria marknadens misslyckande drivet av girigheten hos företagare och bankägare. I sitt installationstal liknade han krisen vid ett krig: ”Jag ska be kongressen om det sista verktyget för att möta krisen – bred verkställande makt för att föra krig mot krisen, lika stor som makten som skulle ges till mig om vi de facto invaderades av en utländsk makt.” Redan i samma tal skissade han upp det paket med åtgärder för att komma till rätta med krisen som han kallade New Deal.
